Barn
When was the last time…
Fullt upp!
Vi har varit oerhört aktiva de två senaste dagarna. Knappt varit hemma alls. Både i lördags och söndags regnade det, så vi passar på att vara ute så mycket som möjligt när det är fint väder. Lördag/söndag sov Jays kompis över hos oss. Söndagen var lite långsam. Vi spelade kort och kollade på film medan regnet smattrade (hagelgevär, alltså…) på fönsterrutan. Min syster skickade en bild från ett soligt Grekland, och jag skickade en tillbaka, på ett regnigt Sverige.
Det märks att jag är en sommarmänniska. Jag får en energikick så fort solen kommer fram. Gårdagen började vi med en lång promenad. Köpte ett spel till Jay. Tog in solen och sommaren. Nös av allt pollen. Underbart! Efter lunch cyklade vi till en tema-lekplats, där vi stannade några timmar. På vägen hem handlade vi. Vi lagade mat tillsammans sent på eftermiddagen, och tog det lite lugnt en stund. Sedan stack vi ut och tränade intervaller. Älskar att springa med Jay, dubbelt så roligt.
Energin höll i sig även idag. Med undantag för någon timme runt lunch, har vi knappt varit hemma, förrän nu. I morse efter frukost tog vi en långpromenad och handlade lite på vägen upp. Runt lunch tog jag ner mat till Jay och hans kompis på gården, de fick äta ute i solen. Efter någon timmes lek kom han upp och var lite trött. Vi vilade en stund, sen gick vi ner på gården igen, denna gången med cykel. Jay håller nämligen på att vänja sig vid sin nya stora cykel, som kanske är lite i största laget. Vill att han ska känna sig helt säker på den innan äventyren börjar. Lika säker som han var på sin förra cykel. Som om inte det vore nog, fick Jay för sig att han ville iväg till någon lekplats idag också. Sagt och gjort, hoppade på första bästa buss. Hittade en lekplats och hängde där några timmar, och nu… NU! Äntligen hemma 
Vi har precis ätit och nu blir det fotboll på tv.
Trött kille efter träning.
Like a girl
Älskar denna reklamen! Tycker att vi alla kollektivt ska sluta använda uttryck som “som en tjej” i nedvärderande syfte. Vi kvinnor är underbara, starka, beskyddande, ödmjuka, intelligenta, modiga varelser. Och den naturliga instinkten att skydda sitt/sina barn kan ingen förneka… den ger uttrycket “som en tjej” en helt annan betydelse. Bam!
Liten blir stor
“Idag tog min son studenten”… Tänkte inte på vad jag skrev och började faktiskt så. Sömnbristen gör sitt.
Anyhow, idag hade min son skolavslutning. Han är nu klar med fjärde klass. Känns lite nostalgiskt varje gång, det är ju min gamla skola han går på. Samma korridorer, samma skåp, samma lärare (några finns kvar på skolan). Andra minnen. Jag är ju på skolan ofta, vi bor långt ifrån så jag hämtar och lämnar. Men speciella dagar, som den här, är det alltid aulan eller idrottssalen som gäller. Då sköljer minnena över mig som en tidvattenvåg.
Det var fint, det sjöngs och skrattades. Vänner som sade hejdå. Vissa ses under sommaren, andra inte förrän i femman, om två månader. Barn och föräldrar i fina sommarkläder. Klänningar och skjortor. Vi hade tur med vädret.
8 år kvar…
Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.
Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts “gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring
Trygghet
Jag avskyr orättvisor, har gjort det så länge jag kan minnas. Orättvisor i alla dess former. I synnerhet de orättvisor som begås mot barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn och därmed tar åt mig extra mycket, eller om det helt enkelt beror på att man kommer till vissa insikter ju äldre man blir.
Om man tar en så enkel och grundläggande rättighet som alla barn bör ha – en plats att sova. En trygg plats; en varm säng, en skön kudde och ett mjukt täcke. Någon som kramar om dem och säger godnatt. Tänk själv över hur ditt barn har det, var det sover inatt. Säkert har ditt barn ett eget rum, eller kanske delar det rum med ett syskon (eller två). Läser du en godnattsaga en stund för ditt barn? Sjunger kanske lite, som jag brukar göra för min son? Pratar ni lite om dagen som gått? Låter du nattlampan vara tänd så att barnet ska känna sig extra tryggt när du pussat, kramat och sagt godnatt? Eller stannar du kanske en stund längre, tills barnet somnat bredvid dig, innan du försiktigt smyger ut ur rummet för att inte väcka igen? Passar du på att ta tillvara på de där fina stunderna när ditt barns vakenhet går över i sömn, och lyssnar på de små andetagen medan du känner tyngden av ditt barns huvud på din arm?
Tänk dig sen ett barn, någonstans, som inte har något av det där. Ingen värme, trygghet, inte ens någon säng att sova i. Föreställ dig sedan hur ofantligt många barn som letar varje kväll, natt, efter någonstans att sova. Någonstans där de inte behöver vara rädda och sova med ett öga öppet, åtminstone ett par timmar. Föreställ dig hur de i brist på en kudde sover direkt på marken, och i brist på en filt eller täcke drar en bit kartong över sig. Föreställ dig hur magarna på de där barnen drar ihop sig av hunger, hur de fryser. Föreställ dig hur många barn som somnar och vaknar till bomber och gevärsskott. Föreställ dig hur många av barnen som sniffar lim eller tar tyngre droger bara för att döva kylan och hungersmärtorna, och glider iväg i dimman de kallar sömn ett tag.
Du ska inte känna dig skyldig över att ditt barn har en trygg plats att sova på varje natt. Men ta inget för givet, stressa inte iväg till vardagsrummet för att glo på tv, stanna en stund extra, berätta en till saga. Fråga ditt barn vad det har gjort i skolan eller på dagis under dagen. Och hjälp ett barn om du kan, ett barn som inte har något av det där. ALLA KAN GÖRA NÅGOT. Ska du stillatigande blunda för orättvisorna eller ska du engagera dig på ett eller annat sätt. Du kan inte hjälpa alla världens barn, men du kan hjälpa ETT barn. Du kan eliminera EN orättvisa.
Denna bilden ingår i en bok av James Mollison. “James Mollison’s book of photographs of children from around the world and their bedrooms. Mollison hopes his photographs will encourage children to think about inequality.” Jag länkar till hans hemsida. Kontrasterna mellan de olika barnens “sovrum” är obeskrivliga. Se själv, klicka på länken nedan. Glöm inte att klicka på next på hans sida för att komma vidare bland porträtten.
http://www.jamesmollison.com/wherechildrensleep.php?project_id=6&p=1
Förvrängda ideal
Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.
Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.
Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.
3
Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. “Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.
Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.
När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.
De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.
Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 
Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.
Vi är inte sådana i vår familj att vi säger “jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.
P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små…
Do we have a choice?
Jag är för omväxlings skull ensam hemma. Jay är hos en vän, och jag lyssnar på Al Green och äter nektariner. Jag satt och funderade på det här med miljöpåverkan och uppväxt. Hur mycket påverkas vi egentligen av den miljön vi växer upp i? Hur många egenskaper “ärver” vi från de närmaste vuxna förebilderna i våra liv, på både gott och ont? Och har vi ett val? Hur pass mycket kan vi påverka och styra vårt öde (i brist på ett bättre ord)?
Ibland när jag ser Jay kan jag inte låta bli att önska att jag fick göra om det. Leva om min barndom en gång till. Barn är så oskyldiga, så fulla av kärlek och omtanke. De säger exakt vad som faller dem in. De leker utan att bry sig om vem som tittar. De sjunger för sig själva ute, och somnar lätt på kvällen. De har inga fördomar.
Jag visste inget om sorg när jag var liten. Jag visste inget om lögn, om svek. Jag såg på världen med helt andra ögon. Allt var fint, allt var värt att undersöka. Jag älskade att klättra i träd och cykla. Jag tyckte om när min far berättade små historier ur sin barndom för mig. Orden räkningar, hyra, lön, stress var okända begrepp. Framtiden låg framför mig, och den bekymrade mig inte, åtminstone inte i riktigt ung ålder.
Men, å andra sidan. Jag var väldigt osäker som barn. Jag kände mig inte sedd. Jag var nervös ofta. Allt var en tävling. Jag hade enorm prestationsångest, ville vara bäst. Skulle vara bäst. Jag sökte godkännande. Jag ville duga, men kände aldrig att jag gjorde det.
Jag undrar hur mycket annorlunda jag hade varit nu i vuxen ålder, om jag inte hade behövt känna på det sättet när jag var barn. Hade jag gjort om samma misstag? Hade jag tagit för mig mer. Tidigare. Det är inte förrän nu som jag börjar bli helt säker på mig själv. Mitt självförtroende ligger på topp, bara en liten bit har jag kvar. Men jag kan inte låta bli att undra. Har vi ett val? Eller är vi bara en produkt av vår omgivning?
Happy endings
Jay har en vän uppe, de leker för fullt. Det är zombieskrik och vapensmatter på hög nivå. För bara en liten stund sedan satt de och tittade på film, alldeles tysta och väldigt småbarnsliga, på en massa kuddar framför tv:n. Jättegulligt. Kände dock på mig att det var lugnet före stormen. Nu är de stora killar igen, diskuterar inlevelsefullt och invecklat om hur man på bästa och snabbaste sätt kan döda en zombie. Så är det. Det är många svängar nu mellan mammas lille pojke och stora killen, och det är så underbart att se alla de olika fina sidorna av min son.
Vid femtiden får även jag besök. En vän kommer upp, hon hade något spännande att berätta, och mer ville hon inte säga på telefon. Också ett sätt att väcka nyfikenhet på
Igår var en fin dag, en lat dag. Var hemma hos systern på eftermiddagen/kvällen och glodde på serier och var allmänt störda, som bara vi kan vara – den sjuka humorn går i släkten. På kvällen kollade jag på en ny serie (ny för mig, finns 3 säsonger redan). Happy Endings heter den. Orkar inte förklara, lägger upp trailern istället. Se den.