Stolt!

Jag kan faktiskt inte klaga. Jag fick min son tidigt, efter en turbulent period i mitt liv. Jag tror inte ens att jag på fullt allvar förstod att det var en liten varelse jag satte till världen, och vilket ansvar detta skulle föra med sig. Man får ingen manual, utan gör sitt bästa. Jag hade tur. Jag kunde ha fått en skrikig, jobbig unge. (Ja, man får inte säga så, alla barn är underbara hit och dit, men detta är min blogg så jag skriver vad jag vill. Dessutom åker jag buss varje dag. Alla barn är inte underbara. Punkt slut. Därmed inte sagt att det är deras fel. Barn formas och påverkas av sin omgivning, och i första hand då föräldrarna. Tappar man kontrollen när barnet är litet så kan jag garantera att man inte återfår den när barnet hunnit bli tonåring. Och med kontroll menar jag inte stenhård disciplin à la Nordkoreanskt barnhem. Men någon form av disciplin ska finnas. Det är i synnerhet viktigt då man är ensamstående förälder.)

Jag ”fick” Jay. Och tacksam är jag för det, för han är en av de artigaste, mest kärleksfulla barnen jag någonsin träffat. Och ja, jag är medveten om att alla föräldrar tycker att deras barn är bäst. Men min är faktiskt oerhört snäll. Visst kan han få sina infall och hitta på bus, men i grund och botten är han så lätt att vara förälder till. Det kräver inte mycket av mig, att vara mamma. Det mesta rullar på av sig självt, och det är sällan jag behöver höja rösten. Vi körde redan från början med konsekvenser (“straff” låter inte så kul… ). Lyssnade han inte på mig så blev det en konsekvens… och eftersom han värdesätter sin Playstation och X-box väldigt högt, så ser han till att vara snäll och verkligen lyssna när jag säger åt honom. Därmed inte sagt att jag inte låter honom vara barn, han skojar, leker och hittar på en massa practical jokes här hemma.

Det gäller att hitta en balans.

Share