Funderingar
“Kommer jag att få hår på bröstet…?”
Konversation mellan mig och Jay under förmiddagen.
Jay: Mami… är det 2012 nu?
Tina: Ja, älskling.
Jay: Men imorgon då? Vad blir det då?
Tina: Då är det fortfarande 2012. I alla fall i lite mer än två månader. Efter nyår blir det 2013.
Jay: Jaha.
5 minuter senare.
Jay: Mamma, när jag gifter mig kommer du få passa mina barn. Om jag ska gå på restaurang med min fru.
Tina: Haha! Jaså?
Jay: Ja. Fast bara om du är snäll. Annars får du inte passa dem.
Ytterliggare några minuter senare.
Jay: Mami… om du dör kommer du vara i himlen med dinosaurierna, fast sen kommer jag till dig.
Tina: Oj, det låter farligt.
Jay: Ja. Du får gömma dig i någon grotta. Annars äter de upp dig.
En stund senare.
Jay: Mamma, kommer jag också få hår på bröstet som morfar när jag blir gammal?
Tina: Haha! Det vet jag inte än. Vissa killar får lite, vissa får mycket.
Jay: Mm. Fast det är bra på vintern.
2 minuter senare.
Jay: Mamma? Kan jag få en häst? En stoooor häst?
Tina: …
Och så här har det fortsatt sen han vaknade…
Börjar tro att min sjukis har blivit en aning uttråkad under de dagarna han varit hemma.
Fördomar och kulturkrockar
Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?
Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?
Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.
När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: “Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.
Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.
Ögonfransförlängning
Varning för tjejigt inlägg.
Jag har aldrig varit en big fan av löshår, fakenaglar etc. Jag bryr mig inte vad andra gör, men om jag hade haft hårförlängning plus jättelånga plastnaglar så hade det känts som om jag på något sätt försökte retuschera eller täcka för mig själv. Ni vet när man känner någon som alltid är perfekt sminkad, tills man en dag ser personen utan smink… och blir rädd. Lika bra att alla får se mitt “rätta” ansikte direkt, istället för ett påmålat.
Men på senaste tiden har jag börjat fundera på att göra en ögonfransförlängning. Detta vill jag göra av den enkla anledningen att jag, av hela mitt hjärta, avskyr att sminka mig. Sedan maj detta året har jag bara använt mascara en enda gång (förra helgen). Jag har alltid sminkat mina vänner, innan de ska ut och så, och är bra på det, men på mig själv avskyr jag det och har inget tålamod. Dessutom känns det som slöseri med tid.
Jag gillar inte att vara sminkad. Men å andra sidan vill jag för den sakens skull inte gå omkring och se helt död ut. Så jag tänkte att en ögonfransförlängning är en bra kompromiss mellan mina konstiga uppfattningar och samhällets “krav” på att man ska se fräsch och utvilad ut (jag är allt annat än utvilad när jag vaknar… för det mesta).
Som jag har förstått det så behöver man inte sminka ögonen (d.v.s. använda sig av mascara och kajalpenna) om man inte vill, när man har gjort en förlängning? Fransarna ska tydligen vara mörka, och mascara blir därför onödigt? Någon som gjort en förlängning? Vad hade ni för upplevelse av det hela, blev det lyckat? Man hör ju mycket om dåliga ögonfransförlängningar à la kamelfransar, och det är ju inte riktigt den looken jag är ute efter. De ska inte vara överdrivet långa utan bara ge en klarare blick och få mig att inte se lika luffig ut utan smink. Om ni känner till någon bra salong i Malmö området så får ni gärna tipsa! 
Kan inte fatta att jag precis har skrivit ett inlägg om ögonfransar…
They are everywhere…
God morgon, gott folk!
Jag kom att tänka på en ganska creepy sak. Det är nämligen så att jag kan se vilka ord/fraser som folk använt sig av när de sökt på t.ex. Google och hamnat på min blogg. (Och nej, chillax – jag kan INTE se vilka ni är). Oftast är det helt vanliga saker som jag nämnt i tidigare inlägg, såsom någon film eller låttitel eller något annat jag skrivit om. Men ibland (egentligen alltför ofta…) dyker det upp sökord som exempelvis “stor röv i tighta jeans”, “liten flicka i string”, “sminkad slampa” etc. Det som jag såklart undrar över är: vad är det för skumma gamla pervo-gubbar som söker på detta och hamnar här? Usch. Synd att det inte finns något sätt att blockera folk som söker på sånt. Ett pervo-filter. Känns inte helt okej att veta att det finns män därute som söker efter småtjejer i string och hamnar på min sida. Bläh, jag ryser. Men jag antar att det är det man får stå ut med när man bloggar. Jag har ju tidigare skrivit om mode samt skönhet både här, här och här, och det är ju säkerligen p.g.a. dessa inlägg som de här individerna hamnar på min blogg. Men skall jag för den sakens skull behöva censurera mig själv och hela tiden välja ämnen såsom väder och tv-program att skriva om?
Jag är medveten om att man ibland måste söka på konstiga ord/fraser när man letar information. Jag skrev ju för inte så länge sen ett inlägg om tjejer som tränar på gym (som ni by the way kan läsa här) och var till detta inlägg tvungen att hitta en passande bild. Då sökte jag på “bimbos at the gym”. (Kände inte själv för att pose-a framför spegeln iklädd hotpants och hållandes i ett par rosa hantlar…). Så jag vet att inte alla som hamnar här är medelålders snuskgubbar med ölmage och begynnande flint. Men jag har svårt att tro att folk som söker på “liten flicka i string” använder detta till något konstruktivt.
Men, som sagt, oftast är det helt vanliga sökord som används, och det är kul att se att jag skrivit om ett så pass brett spektrum av ämnen. Ibland har jag glömt att jag skrivit om en specifik sak för flera månader sen, och då är det kul att bli påmind.
Bortspolad
God förmiddag, fina läsare. Jag hoppas att ni på andra håll har strålande sol, för här nere i Södern håller vi på att flyta bort. Malmö håller, bokstavligen, på att spolas bort från kartan. Jag. Klarar. Inte. Mer. Regn. Lite varmt sommarregn en fin sensommarkväll – underbart. Uppfriskande duggregn en färgsprakande hösteftermiddag – vackert. Men detta?!? Detta är Moder Naturs sätt att ta ut hämd för alla som skräpar ner i naturen. Så nu vet vi vem vi ska skylla på. Nästa gång du ser någon som slänger en tom tuggummi-förpackning på marken har du mitt (och Moder Naturs) tillstånd att gå loss.
Anyhow, hoppar bara in här och önskar er en fin dag. Lillskrutten är sjuk och hemma från skolan, så vi ska bara mysa och se till att han kurerar sig. Ni får förresten gärna tipsa om någon mer effektiv hostmedicin för barn än Bromhexin. Tycker inte den hjälper så bra.
BITCH
När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt “fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.
Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.
Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit “Me and my bitch” eller “My bitch looks good” eller “My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.
Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!
Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en “hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!
Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.
Kalas nr 1
Hej… vill varna för eventuellt flummigt inlägg. Är så otroligt trött att allt är en enda röra i skallen. Vaknade redan 4 nånting. Sov bredvid Jay (gör alltid det när han är sjuk) men framåt 4 kände jag att jag ville sträcka ut mig ordentligt, och försökte (med betoning på försökte) smyga ut till mitt rum. Hann bara ta ett steg innan jag hörde en spöklik, förebrående liten röst säga: “Och var är du på väg…?” Lyckades dock få lillfisen att somna om efter en stund. Finns det något mer deprimerande än höstmorgnar? Kallt, beckmörkt, regningt, blåsigt. Läste fram tills Jay vaknade vid 8 och väntade på att det skulle bli DAG. Mentalt är jag nämligen fortfarande kvar i juli då det blev ljust redan vid 5… Tina saknar. Snyft.
Efter frukost var det full rulle hela morgonen/förmiddagen. Storstädning, ut och handla, bära ner saker till källaren, ställa fram tårta, snacks, etc. Husmorsgöra. Vid två kom familjen över för lite kalas. Var inte säker på om Jay skulle orka med det nu när han inte mått så bra, men det gick fint. Han blev överlycklig för att syrran hade tagit med sig pojkvännen (han gillar att umgås med honom och varje gång vi hälsar på hos dem brukar de tv-spels-nörda sig). Det blev tårtätning, X-box spelande, och snacks.
Nästa helg väntar kalas nr 2, för kompisarna. Ah, det är inte lätt att vara liten. Alla dessa presenter. Alla dessa tårtor och allt godis. But somebody’s gotta do it. Och Jay verkar klara av den svåra uppgiften utan problem
Nu verkar Jay ha slut på krafter och klagar på att han är varm och har ont i halsen, så nu ska jag återgå till mina moderliga plikter. Det blir mys framför tv:n, hörs sen om jag inte somnar.
Mor och far.
Fredags-paranoia
Idag var en ganska märklig dag. Allt kändes som om det gick i slow-motion och som om jag nästan kunde betrakta mig själv ovanifrån. Flummigt? Ja. Har jag rökt på eller använt mig av andra tvivelaktiga substanser? Nej. Kan bero på allvarlig sömnbrist, i kombination med stress över saker och ting som jag inte tänker gå in på här.
Lillskruttis är sjuk och fick stanna hemma. Jag var helt okej trots tröttheten, men vid 2 fick jag migrän och blev helt utslagen. Kändes som om jag hade blivit överkörd av en bulldozer. Två gånger. Lade mig och sov bredvid Jay i två timmar. Vaknade, hade ont, tog lite piller och väntade ut fanskapet. Tog en runda ner till Willy’s och handlade. Hamnade i en kassakö from hell. Note to self: handla aldrig på en fredagseftermiddag, såvida du inte har någon sorts sjuk förkärlek för kassaköer. Jag vet att jag har barn, så jag borde egentligen inte säga detta, men fy fasen så störigt med gråtande och gnällande ungar som skriker efter fredagsgottis i en smockfull affär… PUH! I survived
På väg upp träffade jag på en granne som hojtade tvärs över gården: “Rolig hemsida du har!” (Till dem som fortfarande säger hemsida istället för blogg – I salute you!).
Det som dock kändes lite mysko var att det kom så nära inpå mig. Jag är medveten om att det jag skriver är till full beskådan för alla som äger en dator och råkar surfa in här, och jag uppskattar att ni tar er tid och kommer med feedback. Men jag känner inte er personligen och kan på så sätt distansera mig till det jag skriver. Jag blev dock lite smått paranoid när jag fick reda på att mina grannar läser bloggen. Blir ju väldigt personlig i vissa inlägg. Men tack, kära granne, för de fina orden 
Det uppskattas!
Bimbos at the gym
Alldeles i närheten av där jag bor finns ett gym. Jag tränar inte på detta gym, och inget annat heller för den delen. Tränade ett tag men slutade, tyckte det blev en aning jobbigt med killar som glodde och jämt skulle inleda konversationer med mig. Dessutom tyckte jag inte att just den träningsformen passade mig. Under den korta perioden då jag tränade på gym hade jag på mig långa träningstights, t-shirt och oftast (innan man fick upp värmen ordentligt, i alla fall) Adidas-hoodie över. Ganska vanlig och intetsägande standardklädsel på gym, trodde jag.
Döm om min förvåning när jag lyfte på blicken och såg mig omkring efter att ha varit helt inne i musiken och träningen. Nu var jag inte bara omgiven av grymtande svettiga killar som flexade bicepsen, utan även en hel flock med lättklädda brudar som såg ut som om gymmet var det sista de tänkte på när de valde klädsel innan de gick ut.
Jag kan förstå att det blir varmt och svettigt på gym. Jag förstår. Men kom igen för fasen. En “träningstopp” (citationstecknen är till för att få ordet att riktigt drypa av sarkasm) som mer liknar en behå ur Victoria’s Secret senaste kollektion, ytte pytte små… hmm… shorts? Hotpants? Trosor? Hittar inte rätt ord här. Det var full make-up som gällde, vi snackar mascara, kajal, läppglans, hela fadderullan. På vissa såg man till och med att de hade använt foundation och grejer. Jag kan bara säga så här, färgad foundation hör inte hemma på gym. Det syns. Det blir ränder. People sweat. Lite zebra-varning.
De här stackars tappade själarna stod och kråmade sig framför speglarna (hela ena väggen av gymmet var spegelklädd) medan de tränade lite halvt-om-halvt och spanade runt för att se om killarna lade märke till dem.
Jag fick en sådan där konstig känsla medan jag var där, som om jag befann mig på en helt främmande planet bland exotiska och lite underliga, för mig helt okända, varelser.
Jag tänker inte komma med råd och pekpinnar, men jag kunde dra en ganska så självklar slutsats efter att ha observerat detta i ungefär en kvart. Kvinnor är allt annat än sexiga med tuttarna upp-pressade till hakan, mascaran under ögonen (emo-varning), svettränder på kinderna av för mycket foundation, och Pippi Långstrump-tofsar. Det borde för övrigt finnas en lag mot överdrivet användande av brun-utan-sol creme.
And that’s all I have to say about that!
Birthday boy!
Lillfisen fyller nio år idag!!! Hipp hipp hurra! Helt ofattbart, speciellt med tanke på att jag själv inte åldrats en dag 
I helgen blir det kalas och grejer (läs: godtagbar ursäkt för Tina att proppa sig full med tårta och annat kaloririkt…).
Dagen till ära ska jag återge en konversation som jag och Jay hade ett tag sen, och som jag aldrig kommer glömma. Barn nuförtiden…
Jay: Mami, måste jag gifta mig när jag blir stor?
Jag: Nej, du måste inte. Men någon dag kanske du kommer att vilja göra det, om du träffar någon speciell.
Jay: Nej. Nej, jag vill ALDRIG gifta mig!
Jag: Jaså? Varför inte?
Jay (suckar bedrövat): För om jag skiljer mig med henne så kommer hon ta hälften av mina leksaker och mina Playstation spel och alla mina andra grejer.
Jag: HAHAHAHAHA!!! Hur vet du allt det här, gubben?
Jay: Jag såg det på tv…
