Män
Pappor som raggar på lekplatser
Hej igen! Vi är hemkomna efter ett par timmar ute i friska luften (läs: jag höll på att frysa häcken av mig… ). Hade roligt med lillskrutten, som vanligt. Något som dock irriterar mig lite är alla de ensamma pappor som ser lekplatser som ett naturligt ställe att försöka inleda kontakter med det motsatta könet på. Jag har inget alls emot normalt lekplatsprat, de ytliga kontakter som oftast uppstår mellan föräldrar som börjar prata om sina barn, eller vad det nu kan vara. Sånt är bara naturligt. Dessutom hade det varit hur tråkigt som helst om alla bara höll sig för sig själva och stirrade ner i marken. MEN (ja, det finns ett MEN)… så här ligger det till. När jag går till en lekplats med Jay så gör jag det för att jag vill spendera lite kvalitetstid med min son, och inte för att behöva förklara för desperata singelpappor varför jag kommer till lekplatsen själv och hur länge jag har varit singel etc. Dessutom, när jag går och leker med Jay så ser jag (oftast) ut som en luffare, bekväma kläder, sneakers, ligger på 0,5 på sexighets-skalan. Om inte lägre. Män – hur tänker ni? Jisses… Koncentrera er på era ungar och spara raggandet till ett annat tillfälle/plats.
Nu ska här bakas! Men först några bilder på Juliano. Hörs!
“It’s easier to build strong children than to repair broken men”
Jaha… ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker vända en negativ situation till en positiv en, om problemet dyker upp gång på gång. Var tvungen att hämta Jay redan efter lunch i skolan idag. Hans lärare ringde och sa att han var orolig och ledsen. Varför kan jag inte gå in på, men vissa problem har en förmåga att dyka upp oavsett var man befinner sig.
När jag kom till skolan berättade Jay att han hade fått ont i magen och var ledsen. Efter en lång pratstund med hans lärare gick vi hem. Vi tyckte båda att det var bäst om han fick komma hem så fort som möjligt idag och bara ta det lugnt och försöka tänka på annat.
Jag är så otroligt arg. Om någon orsakar problem som enbart påverkar mig så är det en sak. Men när det påverkar min son och får honom att vara stressad, nervös, arg och rädd… då bara svämmar det över av så mycket ilska att jag inte vet vad jag ska göra av den. Min älskade pojke, att han ska vara orolig och ledsen gör så otroligt ont att se. Jag försöker förklara, prata med honom, få honom att tänka på roliga saker. Men jag bär med mig ilskan, och den gör mig stark.
I hate everything about you!
Hej fina läsare! Allt väl? Ni får ursäkta den dåliga uppdateringen idag. Jag har haft en fin morgon med Jay, bara varit hemma, njutit av en lång och härlig frukost/lunch framför tv:n, och sen bara storstädat hela lägenheten.
Jag blev dessvärre på dåligt humör sen, p.g.a. av en anledning som jag av personliga skäl inte kan gå in på här. Jag är så otroligt arg, hade detta varit en tecknad film så hade mitt ansikte haft en djupröd falukorvsfärg och det hade kommit rök ur öronen på mig. Jag önskar så att jag hade kunnat berätta och dela med mig, och kanske se om det finns någon annan som läser detta som går/har gått igenom samma sak, och egentligen är det väl inget som förbjuder mig. Men jag tänker inte sänka mig till den nivån. Jag tror starkt på karma och väntar på att hon skall göra sitt jobb. Men det är slut nu, men att vara trevlig och tillmötesgående, när jag inte får samma respekt tillbaka. Dags att hjälpa karma på traven…
Anyhow, ska till syrran nu en stund. Hörs när jag inte kokar längre…
Tack!
Hej! Jag har precis dukat upp med frukt och citronte, och ska kolla på film. Jay ligger och sover och det är så otroligt tyst. Vi hade en riktigt mysig kväll ihop, tittade på Mrs. Doubtfire och åt kvällsmat framför tv:n.
För ett par dagar sedan skrev jag ett ganska personligt inlägg som ni kan läsa här. På grund av detta fick jag flera sms, mail och även några telefonsamtal från vänner och bekanta. Jag vill bara påpeka (och betona) att jag idag mår bra, bättre än någonsin faktiskt. Jag befinner mig i en helt annan fas i mitt liv, och omger mig själv endast med människor som tillför något positivt till mitt liv. Folk som trycker ner och sprider negativ energi har jag inget att göra med längre. Life’s too short. Jag ler ofta och skrattar mycket, så ni behöver inte vara oroliga. Jag delade med mig av en erfarenhet (även om det är en dålig sådan) eftersom det var något jag reflekterade över just då. Men jag är inte samma människa idag som jag var då. Och jag tackar för omtanken 
Puss på er!
Ett par gamla jeans…
Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.
Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här.
Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…
Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.
Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.
Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.
Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…
Ragga rätt
Blev en kort runda med Jay, plus lite lekplatshäng. Mer orkade jag inte idag, tror jag håller på att få feber nu också 
Innan vi gick upp stannade vi till nere på Coop och handlade lite. Dagen till ära är jag klädd i jeans, en hoodie, Converse och ser allmänt sur och luffig ut. Mår inte bra, så jag orkar inte bry mig idag. Anyhow, märkte att en kille följde efter mig inne i butiken, från brödhyllorna till frysdisken till grönsakerna. Och mycket riktigt, framme vid kassorna börjar han prata med mig och undrar om han kan få mitt nummer.
Till alla män därute: Det finns vissa signaler/tecken som ni måste lära er tyda. Om en kvinna uppenbarligen inte mår bra samt ser allmänt sur och luffig ut, och du dessutom träffar på henne inne på livsmedelsbutiken när hon handlar med sin son… INTE RÄTT TIDPUNKT ATT RAGGA!!! Om din öppningsreplik dessutom är: “Oj, så många tomater du ska ha!” så kan du inte förvänta dig någon större framgång. Och du ska definitivt inte fortsätta spektaklet genom att (efter en stunds awkward silence) ställa följdfrågan: “Jaha, blir det tomatsoppa till middag idag, då?”… 
Blind date.
Hej alla! Har inte blivit mycket skrivande idag, har mest varit ute. Vill passa på nu medan man har tid.
Igår var en lyckad kväll. Hade riktigt kul med vännerna. Trots att jag var utsatt för en blindträffskomplott. Det var inget fel på killen i sig, han var hur trevlig som helst, och såg dessutom riktigt bra ut. Men jag har träffat många weirdos som har verkat hur normala som helst vid första anblicken, så jag vet att skenet kan bedra. Och drama är inte min grej. Han hade lite för mycket bad boy över sig.
De stannade i alla fall till ganska sent, och trots att jag gick och la mig direkt så kunde jag inte somna för fem öre. Snart börjar jag käka sömnpiller. Vaknade trött som satan idag men blev på jättebra humör så fort jag såg att Malmö badade i sol Mother Nature, we’re cool now.
Nu blir det Playstation-nördande med Jay. Hörs!
Pictures!
En låååång promenad senare. Vi har hunnit handla lite mat också, och lekt ute en stund. Nu måste jag hinna fixa mat innan gästerna kommer, tacos – snabbt och gott. Min vän frågade om hon fick ta med sig en vän, förutom pojkvännen. Det fick hon naturligtvis, men jag kan inte hjälpa att jag har onda föraningar. När jag frågade vem den här vännen är berättade hon bara lite vagt om honom, och det vore inte första gången hon försökte ordna ofrivilliga blind träffar åt folk. Med folk menar jag mig. Närmare bestämt två gånger innan har hon kommit dragandes med vänner till vänner till bekanta som hon tyckte jag skulle passa bra med. Det var inte… kul.
Nog om det. Lägger snabbt upp ett par bilder från idag. Som ni ser har jag färgat håret betydligt mörkare än vad det var innan. Men vi fick inte riktigt bort det blonda helt, så om några dagar kommer omgång nummer två, förhoppningsvis blir det då helt mörkt. Dessutom kapade vi av ca 10 cm på topparna. Första gången på länge som jag har så här kort hår.
Hörs eventuellt senare, annars får ni ha en fin kväll.
Sapiosexual?
Jag är en person som finner intelligens oerhört attraktivt. Visst, utseendet är det första man lägger märke till hos en person, men det håller inte i längden. Nu kan man göra en lång utläggning om vad som gör en människa attraktiv; längd, kroppsform, röst, hållning, snygga ben, ögon eller läppar. Detta är dock individuellt så jag ska bara skriva utifrån mitt eget perspektiv.
Jag har dejtat snygga män som det inte gick att föra en vettig konversation med för att det helt inte fanns något bakom deras fina yttre. Speciellt en viss person gick mig så mycket på nerverna att jag till slut hade lust att lägga en synonymordbok framför honom och ge honom hemläxa. Kroppsliga attribut gör sitt, och visst tittar jag hellre på en (vad man anser vara estetiskt) snygg man än motsatsen, men öppnar han sedan munnen och visar att han har IQ fiskmås så klarar jag inte av det. Nu menar jag inte att jag dras till överpretentiösa Nobelpriskandidater – de är i regel väldigt upptagna av att tala om sig själva och (i brist på annat ord) tråkiga. Men kom igen nu killar, det måste finnas mer som rör sig i skallen på er än öl och fotboll??? Bara lite generell allmänbildning, det är allt vi begär…
P.S. Om mannen sen även ser bra ut så klagar man ju inte… 
Cheating bastards!
Otrohet. Ett fult ord. Eller?
Har du någon gång varit i ett förhållande där din partner har varit otrogen mot dig? Eller du kanske är den som har varit otrogen?
Jag har varit båda.
Vad är det som får en människa att vara otrogen, och vad är det som får en människa att stanna med någon som varit otrogen mot henne?
Jag var tillsammans med en man som var otrogen under hela vår tid tillsammans. Jag misstänkte efter ett tag in i förhållandet att något var fel, men det dröjde länge innan jag fick reda på sanningen. Jag har analyserat åt höger och vänster och försökt komma fram till varför han är som han är. Men den enda slutsatsen jag drog till slut, efter flera år, var att det var fel på alla sätt och vis att behandla en människa så. Trots detta gjorde jag samma sak mot honom. Jag kan inte berätta om omständigheterna runt detta, men jag kan säga som så att det var utav ren hämnd jag gjorde det jag gjorde. Jag visste att förhållandet inte skulle överleva länge till, och jag ville såra honom så som han hade sårat mig om och om igen. Han hade en så nonchalant attityd till det hela, som att det var mer eller mindre okej att han levde som han gjorde. Till en stor del tror jag att det var en kulturell grej – de flesta av hans vänner var likadana. De hade fruar och barn hemma och träffade andra kvinnor på kvällarna och helgerna. Detta VET jag och har själv BEVITTNAT. Fruarna blev såklart upprörda, sparkade i vissa fall ut männen temporärt, men det slutade alltid med att de tog tillbaka fanskapet. Det var helt enkelt accepterat. “Så länge han kommer hem till mig så är det okej. Vad ska man göra, en man är en man…?” Detta hörde jag flera gånger.
I mitt fall var det inte ens något enstaka snedsprång (OBS: jag vill här påpeka att jag tycker att ALL otrohet är fel, oavsett om det rör sig om en gång eller 10) utan han hade flera pågående förhållande förutom det han hade med mig. Det var lögner hela tiden, ibland rent bisarra sådana.
Jag tänker inte ens gå in på hur det kändes att få reda på allt detta. Jag bodde med människan och upptäckte att vårt liv tillsammans hade varit en lögn. Att mannen jag trodde mig känna i själva verket hade levt ett dubbelliv. Ni kan nog förstå hur jag kände mig.
Det jag kan säga är att jag inte är samma människa idag som innan jag träffade honom. Jag tror inte att folk inser hur pass mycket otrohet och svek påverkar en annan människa. Man slutar lita på folk. Man tappar tron på att det finns äkta kärlek. Man börjar tro att alla män är mer eller mindre kapabla att såra dig, och man gör slut med dem eller sårar dem innan de hinner göra så mot dig. Det tar lång tid innan man börjar tänka annorlunda.
Jag ska vara helt ärlig. Jag gjorde fel när jag var otrogen mot honom. Främst för att jag efter ett tag kände att jag inte var ett dugg bättre än han var. Jag hade sjunkit till hans nivå. Jag borde ha lämnat honom direkt, istället för att dra ut på eländet. Men den som säger att hämnd inte får en att må bättre ljuger. Jag fick på något sätt ut något av att såra honom. För en gångs skull visste jag att han hade ont. Och det fick mig att må bättre. Ett tag i alla fall. Men det var såklart en ohållbar situation, moraliskt fel och jag förespråkar INTE otrohet i hämndsyfte! Jag berättar enbart om situationen jag befann mig i.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte hade gjort om samma sak igen. Dels för att jag ser på saker på ett helt annat sätt nu. En man är “bara” en man. På den tiden tiden kände jag (naivt nog) att jag inte skulle kunna existera utan honom, att jag inte skulle kunna vara lycklig. Det var ju ren bullshit. En kvinnas lycka, självkänsla och människovärde står inte och faller tillsammans med förhållandet hon är i. Man går vidare och man blir starkare.
Ny tycker jag mest synd om honom. Han vet inte hur fucked up han är (ursäkta språket). Han har aldrig bett om ursäkt. Han skyller ifrån sig. Hans liv är en stor härva av lögner. Stackars människa som inte är kapabel till ett fungerande hälsosamt förhållande, som inte är kapabel till ren kärlek, som inte är kapabel att ta ansvar för sina handlingar. Patetiskt is what it is.
Nu blev jag på dåligt humör. Ska gå och äta glass