Män
Creepy guys around every corner…
Okej… kolla in videon nedan. EXAKT såhär är det. Att man som kvinna inte kan gå ut och röra sig fritt utan att få diverse kommentarer, busvisslingar, och ännu värre. Att män inte förstår att det känns obehagligt, speciellt om man går själv, och måste passera förbi en grupp män, det kan jag inte begripa. I klippet nedan säger en man till kvinnan i videon: “You should say thank you.” Vad i helvete då för?!?! Ska hon tacka en vilt främmande människa för att han precis ätit upp henne med blicken? En kvinna har ALDRIG någon skyldighet att tacka och stå kvar och prata med en främmande man på gatan, för att han sagt några vänliga (läs: slibbiga) ord till henne. Kan man inte bara få vara? Bara få gå ut med sig själv och sina tankar utan att män ska ta sig friheten att kommentera ens kropp?! I videon kan ni även se att några män började gå bredvid henne, trots att de inte fick någon respons alls från henne. Har du inte varit i den situationen innan så vet du inte hur oerhört obehagligt det känns. Det har hänt mig många gånger. De går bredvid, följer efter, kör upp med bilen vid sidan om. Det värsta är att det börjar när man är mycket ung. Redan vid 12, 13 års åldern kommer jag ihåg flera obehagliga händelser. Nu när man reflekterat över det som vuxen förstår man ju att många av de här männen hade pedofila tendenser. En vuxen man som stöter på en 13-årig flicka. Sjukt. Så många män som inte fått någon ordentlig uppfostran, som inte har lärt sig hur/när man talar till en kvinna. Och så många flickor/kvinnor som tror att de måste stå kvar och börja prata, byta nummer o.s.v. För att de inte vill verka otrevliga. Otacksamma. Så synd att folk inte inser sitt eget värde, både män och kvinnor. För du är inte boskap, du är inte en kroppsdel, en vandrande röv eller ett par luftburna tuttar. Du är inte en hund som man visslar åt. Och män… du är bättre än så! Du är inte en desperat luffare som står och dreglar och visslar och gör diverse djurläten så fort du ser en kvinna.
To fake or not to fake?
Det här med tjejer som fejkar intressen för att anpassa sig till killens hobbys. Har aldrig förstått. Ni vet när killen är (exempelvis) fotbollsfanatiker och tjejen sitter med honom och kollar på matcher och hejar på killens lag som om hennes liv hänger på det. Eller låtsas att hon har ett eget favoritlag. När hon aldrig tidigare ens har kollat på en match. Hon har till och med memorerat alla spelares namn. Ska hon vara riktigt överkurs så kollar hon upp personliga fakta om spelarna. För att imponera lite extra. Agerar expert, använder uttryck som hon snappat upp under matcherna. Klagar på domaren. Blir “överlycklig” när favoritlaget vinner.
Intressant fenomen, det där. Nu tog jag fotboll som ett exempel, det kan röra sig om i princip vad som helst. Något som hennes pojkvän/crush gillar, som hon själv aldrig hade haft en tanke på att annars kolla på, eller intressera sig för. Det svämmar över av dem på facebook just nu. Tjejer jag känner, som knappt kunde skilja på en fotboll och en vattenmelon tidigare. Som nu uppdaterar sin status så fort ett mål har gjorts. Ett “genuint” intresse, en “passion” som väcktes över en dag. Att det råkar vara samma dag de träffade pojkvännen är ju en annan femma…
Jag har aldrig varit den där tjejen. Däremot stöttar jag till hundra procent om jag dejtar/är tillsammans med någon som själv utövar någon form av sport/aktivitet. Som när jag dejtade en fotbollsspelare. Följde med till matchträningar, satt och frös, hejade och hoppades att hans lag skulle vinna. Då var jag stolt över honom. Det var självklart, naturligt. En helt annan sak. Men jag satte aldrig någonsin på mig en fotbollströja. Eller grät när hans lag förlorade. Där gick gränsen. Eller när jag dejtade en musiker. Det var lite annorlunda, då vi hade musik som gemensamt intresse. Följde med till bandrepetitioner, kollade när han uppträdde etc. Sen tyckte jag såklart inte att alla låtar var lika bra, och hade inga problem att säga vilka jag gillade och vilka jag gillade betydligt mindre. Om han frågade. Men jag var stolt och var där.
Att man kan väcka ett intresse som aldrig tidigare funnits där är ytterligare en annan sak. En kille tog med mig på krav maga en gång. Det var skitkul, så jag började träna. Men jag tyckte om det. Och det höll i sig efter att jag slutade träffa honom.
Jag hade dock aldrig någonsin kunnat låtsasfejka ett intresse för något. Låt säga att jag träffade en… fågelskådare. Eller något annat som får mig att vilja gäspa. Jag tror att det är viktigt att ha respekt för varandras intressen. Att visa förståelse för den andre. Att ha egna intressen. Men att låtsas vara någon man inte är funkar inte i längden. Varför vilja smälta samman till en klump med någon på det sättet. Nej tack.
Sanning eller myt?
På sistone har jag funderat lite på det här med “bra” män vs “dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?
Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med “bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.
Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.
Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…
Stereotypes at the gym
Sedan jag började gymma en del har jag lagt märke till att några av de förutfattade meningar som jag hade faktiskt (tyvärr) stämmer. En kille på min facebook sida lade upp denna youtube videon. Det är kanske inte riktigt lika illa som i videon, men visst stämmer en del av det?
BOOBS.
När jag ändå är igång…
Jag vet inte ens vad jag ska tycka om det här. Kan inte fatta att det på fullt allvar gjordes en sådan undersökning. Kan föreställa mig hur det gick till… ett sterilt laboratorieliknande rum där fullt med äldre smått överviktiga tyska gubbar satt uppradade på stolar och glodde på fullt med äldre smått överviktiga tyska tanter med enorma hängtuttar, samtidigt som de dreglade och gjorde diverse ljudeffekter, medan de utropade: “Ja! Das ist ein Paar schöne Brüste!”
Jisses.
Frågan som naturligtvis dyker upp i skallen på mig är: varför görs det ingen liknande undersökning för oss kvinnor, där frustrerade medelålders hemmafrugor kan få lov att titta lite på nakna gubbar?
“Ung man söker svensk kärlek”
Fördomar och kulturkrockar
Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?
Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?
Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.
När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: “Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.
Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.
They are everywhere…
God morgon, gott folk!
Jag kom att tänka på en ganska creepy sak. Det är nämligen så att jag kan se vilka ord/fraser som folk använt sig av när de sökt på t.ex. Google och hamnat på min blogg. (Och nej, chillax – jag kan INTE se vilka ni är). Oftast är det helt vanliga saker som jag nämnt i tidigare inlägg, såsom någon film eller låttitel eller något annat jag skrivit om. Men ibland (egentligen alltför ofta…) dyker det upp sökord som exempelvis “stor röv i tighta jeans”, “liten flicka i string”, “sminkad slampa” etc. Det som jag såklart undrar över är: vad är det för skumma gamla pervo-gubbar som söker på detta och hamnar här? Usch. Synd att det inte finns något sätt att blockera folk som söker på sånt. Ett pervo-filter. Känns inte helt okej att veta att det finns män därute som söker efter småtjejer i string och hamnar på min sida. Bläh, jag ryser. Men jag antar att det är det man får stå ut med när man bloggar. Jag har ju tidigare skrivit om mode samt skönhet både här, här och här, och det är ju säkerligen p.g.a. dessa inlägg som de här individerna hamnar på min blogg. Men skall jag för den sakens skull behöva censurera mig själv och hela tiden välja ämnen såsom väder och tv-program att skriva om?
Jag är medveten om att man ibland måste söka på konstiga ord/fraser när man letar information. Jag skrev ju för inte så länge sen ett inlägg om tjejer som tränar på gym (som ni by the way kan läsa här) och var till detta inlägg tvungen att hitta en passande bild. Då sökte jag på “bimbos at the gym”. (Kände inte själv för att pose-a framför spegeln iklädd hotpants och hållandes i ett par rosa hantlar…). Så jag vet att inte alla som hamnar här är medelålders snuskgubbar med ölmage och begynnande flint. Men jag har svårt att tro att folk som söker på “liten flicka i string” använder detta till något konstruktivt.
Men, som sagt, oftast är det helt vanliga sökord som används, och det är kul att se att jag skrivit om ett så pass brett spektrum av ämnen. Ibland har jag glömt att jag skrivit om en specifik sak för flera månader sen, och då är det kul att bli påmind.
BITCH
När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt “fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.
Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.
Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit “Me and my bitch” eller “My bitch looks good” eller “My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.
Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!
Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en “hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!
Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.
Single
Det här med att vara singel… Jag är singel och har varit det ganska länge nu. Lämnade Jays pappa i slutet på 2007 och med undantag för 2009 (då jag dejtade någon i nästan ett år… ) så har jag trivts med att vara för mig själv. Jag har givetvis gått ut, träffat vänner och dejtat lite. Men något seriöst har det alltså inte blivit. Jag själv känner mig helt okej med detta. Jag har det bra nu och vet inte om jag är redo för ett förhållande, med allt vad det innebär. Bara ordet förhållande får mig att bli lite nervös… Jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter men jag har byggt upp en stabil liten bubbla åt mig och Jay, och gillar att ha saker och ting på mitt sätt. Enda gångerna jag önskat mig en pojkvän är då lägenheten varit stökig och jag inte orkat städa undan. Eller då jag varit sjuk och ej orkat gå ner och handla thaimat. Typ. Fast det är väl av helt fel anledningar, hehe… en hushållerska hade nog varit lämpligare.
Men allt som oftast får man kommentarer och frågor. När jag då berättar att jag är singel (och dessutom har barn) får de först en superförvånad min, följt av en som verkar uttrycka: “Stackars tjej… och så ung också. Vad ska det bli av henne. Och barnet? Fy skam…” För det mesta tycker jag bara detta är underhållande, men ibland går det mig på nerverna. Som om jag inte skulle kunna klara mig själv just fine utan nån sketen man. Nån av er som upplevt samma sak? Och brukar ni i så fall ge svar på tal?