Privat
Creepy guys around every corner…
Okej… kolla in videon nedan. EXAKT såhär är det. Att man som kvinna inte kan gå ut och röra sig fritt utan att få diverse kommentarer, busvisslingar, och ännu värre. Att män inte förstår att det känns obehagligt, speciellt om man går själv, och måste passera förbi en grupp män, det kan jag inte begripa. I klippet nedan säger en man till kvinnan i videon: “You should say thank you.” Vad i helvete då för?!?! Ska hon tacka en vilt främmande människa för att han precis ätit upp henne med blicken? En kvinna har ALDRIG någon skyldighet att tacka och stå kvar och prata med en främmande man på gatan, för att han sagt några vänliga (läs: slibbiga) ord till henne. Kan man inte bara få vara? Bara få gå ut med sig själv och sina tankar utan att män ska ta sig friheten att kommentera ens kropp?! I videon kan ni även se att några män började gå bredvid henne, trots att de inte fick någon respons alls från henne. Har du inte varit i den situationen innan så vet du inte hur oerhört obehagligt det känns. Det har hänt mig många gånger. De går bredvid, följer efter, kör upp med bilen vid sidan om. Det värsta är att det börjar när man är mycket ung. Redan vid 12, 13 års åldern kommer jag ihåg flera obehagliga händelser. Nu när man reflekterat över det som vuxen förstår man ju att många av de här männen hade pedofila tendenser. En vuxen man som stöter på en 13-årig flicka. Sjukt. Så många män som inte fått någon ordentlig uppfostran, som inte har lärt sig hur/när man talar till en kvinna. Och så många flickor/kvinnor som tror att de måste stå kvar och börja prata, byta nummer o.s.v. För att de inte vill verka otrevliga. Otacksamma. Så synd att folk inte inser sitt eget värde, både män och kvinnor. För du är inte boskap, du är inte en kroppsdel, en vandrande röv eller ett par luftburna tuttar. Du är inte en hund som man visslar åt. Och män… du är bättre än så! Du är inte en desperat luffare som står och dreglar och visslar och gör diverse djurläten så fort du ser en kvinna.
8 år kvar…
Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.
Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts “gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring
Studenttider, del 2.
Gårdagen började inte speciellt bra. Jay mådde inte bra när han vaknade och var tvungen att stanna hemma från skolan. Det såg ganska osäkert ut inför eftermiddagen, då min syster skulle ta studenten. Jag har ju ingen som jag kan lämna Jay med om det skulle krisa, såvida det inte är min mor eller far, men de skulle ju också iväg och fira. Jag lämnar, av personliga skäl, helst inte Jay med någon av mina vänner (även om flera av dem är underbara föräldrar ). Men framåt två-tre-tiden började det se bättre ut. Han mådde så pass bra att vi kunde gå dit, även om det så skulle bli en stund bara. Ville ju inte missa syrrans student.
Vi åkte ner till Borgarskolan, där det var full kaos. K-A-O-S. Jag och Jay armbågade oss fram till mitten av folkmassan, men kunde ändå inte se något. Tänkte att det inte var lönt att Jay skulle behöva stå där och bli mosad, dessutom hade vi inte hittat mina föräldrar eller den andra syrran och hennes man. Det tog oss ett tag, men till slut organiserade vi oss. Det blev köra runt stan och tuta, varefter vi körde hem till föräldrarna, där firandet fortsatte med middag, tårta och presenter. Det var trevligt, men studenten verkade en aning trött efter allt studentande… (hon hade ju festat hela dagen med sina klasskamrater). Framåt kvällen började Jay må lite värre, och vi drog oss hemåt.
3
Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. “Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.
Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.
När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.
De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.
Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.
Vi är inte sådana i vår familj att vi säger “jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.
P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små…
Do we have a choice?
Jag är för omväxlings skull ensam hemma. Jay är hos en vän, och jag lyssnar på Al Green och äter nektariner. Jag satt och funderade på det här med miljöpåverkan och uppväxt. Hur mycket påverkas vi egentligen av den miljön vi växer upp i? Hur många egenskaper “ärver” vi från de närmaste vuxna förebilderna i våra liv, på både gott och ont? Och har vi ett val? Hur pass mycket kan vi påverka och styra vårt öde (i brist på ett bättre ord)?
Ibland när jag ser Jay kan jag inte låta bli att önska att jag fick göra om det. Leva om min barndom en gång till. Barn är så oskyldiga, så fulla av kärlek och omtanke. De säger exakt vad som faller dem in. De leker utan att bry sig om vem som tittar. De sjunger för sig själva ute, och somnar lätt på kvällen. De har inga fördomar.
Jag visste inget om sorg när jag var liten. Jag visste inget om lögn, om svek. Jag såg på världen med helt andra ögon. Allt var fint, allt var värt att undersöka. Jag älskade att klättra i träd och cykla. Jag tyckte om när min far berättade små historier ur sin barndom för mig. Orden räkningar, hyra, lön, stress var okända begrepp. Framtiden låg framför mig, och den bekymrade mig inte, åtminstone inte i riktigt ung ålder.
Men, å andra sidan. Jag var väldigt osäker som barn. Jag kände mig inte sedd. Jag var nervös ofta. Allt var en tävling. Jag hade enorm prestationsångest, ville vara bäst. Skulle vara bäst. Jag sökte godkännande. Jag ville duga, men kände aldrig att jag gjorde det.
Jag undrar hur mycket annorlunda jag hade varit nu i vuxen ålder, om jag inte hade behövt känna på det sättet när jag var barn. Hade jag gjort om samma misstag? Hade jag tagit för mig mer. Tidigare. Det är inte förrän nu som jag börjar bli helt säker på mig själv. Mitt självförtroende ligger på topp, bara en liten bit har jag kvar. Men jag kan inte låta bli att undra. Har vi ett val? Eller är vi bara en produkt av vår omgivning?
Stolt!
Jag kan faktiskt inte klaga. Jag fick min son tidigt, efter en turbulent period i mitt liv. Jag tror inte ens att jag på fullt allvar förstod att det var en liten varelse jag satte till världen, och vilket ansvar detta skulle föra med sig. Man får ingen manual, utan gör sitt bästa. Jag hade tur. Jag kunde ha fått en skrikig, jobbig unge. (Ja, man får inte säga så, alla barn är underbara hit och dit, men detta är min blogg så jag skriver vad jag vill. Dessutom åker jag buss varje dag. Alla barn är inte underbara. Punkt slut. Därmed inte sagt att det är deras fel. Barn formas och påverkas av sin omgivning, och i första hand då föräldrarna. Tappar man kontrollen när barnet är litet så kan jag garantera att man inte återfår den när barnet hunnit bli tonåring. Och med kontroll menar jag inte stenhård disciplin à la Nordkoreanskt barnhem. Men någon form av disciplin ska finnas. Det är i synnerhet viktigt då man är ensamstående förälder.)
Jag ”fick” Jay. Och tacksam är jag för det, för han är en av de artigaste, mest kärleksfulla barnen jag någonsin träffat. Och ja, jag är medveten om att alla föräldrar tycker att deras barn är bäst. Men min är faktiskt oerhört snäll. Visst kan han få sina infall och hitta på bus, men i grund och botten är han så lätt att vara förälder till. Det kräver inte mycket av mig, att vara mamma. Det mesta rullar på av sig självt, och det är sällan jag behöver höja rösten. Vi körde redan från början med konsekvenser (“straff” låter inte så kul… ). Lyssnade han inte på mig så blev det en konsekvens… och eftersom han värdesätter sin Playstation och X-box väldigt högt, så ser han till att vara snäll och verkligen lyssna när jag säger åt honom. Därmed inte sagt att jag inte låter honom vara barn, han skojar, leker och hittar på en massa practical jokes här hemma.
Det gäller att hitta en balans.
Rasism.
För någon månad sedan satt jag på bussen tillsammans med Jay, vi var på väg till mormor och morfar. Bredvid mig, på andra sidan mittgången sitter en gammal tant i 65-70 års åldern. Hon hade tagit den yttersta platsen, närmast mittgången. Ju längre vi åker, desto fler människor stiger på bussen. Till slut blir det ganska fullt, och tanten sitter kvar där hon är. En mörkhyad kvinna i 40 års åldern frågar då tanten om hon får sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Tanten tittar på kvinnan på samma sätt som man skulle betrakta en gammal illaluktande disktrasa och börjar resa på sig samtidigt som hon säger: “Ja, då ska jag ta och sätta mig någon annanstans, för jag vill nämligen inte sitta bredvid såna som du.” Detta sade hon klart och tydligt, som om hon verkligen ville få kvinnan att skämmas för den hon var. Kvinnan sade inget, förblev tyst och samtidigt såg det ut som om något slocknade i hennes ögon. Det som var sorgligast var att hon verkade van vid att behandlas på detta sättet.
Det blev så tyst som det kan bli på en överfull buss. Flera människor vände sig om, men ingen sa ett endaste ord. Jag blev så illa berörd att det bokstavligen kändes som ett fysiskt illamående. Rent spontant sa jag: “Vilken hemsk sak att säga! Att ni inte skäms!” Tanten tittade på mig och verkade närmast förvånad över att någon överhuvudtaget yttrade sig, varpå hon rynkade ihop ansiktet som en mops och muttrade: “Vad har det med dig att göra?” Jag fortsatte skoningslöst: “Om det hade varit en förvirrad tonåring från trasiga förhållanden som hamnat snett och sagt något sådant, hade det fortfarande inte varit okej, men jag hade haft mer förståelse för det. Men att en gammal människa som Ni skulle kunna säga något sådant, det övergår mitt förstånd. Ni borde veta bättre!” Tanten sa inget, utan skyndade snabbt iväg till en annan plats längre fram i bussen. Hon verkade skämmas. Eller jag hoppas åtminstone att hon gjorde det. Jag hoppas att hon aldrig glömmer mig, eller kvinnan som bara ville hitta en ledig plats att sitta på. Jag hoppas att åtminstone en bråkdel av allt hat hon bär på suddas ut.
Min son satt bredvid mig. Efter att vi hade gått av bussen frågade han mig vad det handlade om. Jag skäms. Jag skäms för att det fortfarande finns sådana människor, som dömer andra enbart på grund av deras etnicitet. Jag skäms för att det är en sådan värld han ska växa upp i.
Jag är inte född i Sverige, utan kom hit som 3-åring. Jag pratar svenska, tänker på svenska och drömmer på svenska. Jag har bott här nästan hela mitt liv, men är stolt över vem jag är och var jag kommer ifrån. Men eftersom de tre första åren i mitt liv fattas här, på svensk jord, får jag inte räkna mig själv som svensk, trots att min nationalitet, enligt mitt pass, är svensk. Helt ärligt, så kvittar det mig egentligen hur folk ser på mig, så länge jag vet vem jag är och vad jag står för. Men jag tänker på min son. Han är född i Sverige. Har han inte rätt att räkna sig själv som svensk? Han vet givetvis var hans föräldrar kommer ifrån, och jag kommer se till att han lär sig om dessa, samt andra kulturer. Men att han, som är född och uppväxt här, inte skulle få ha rätt att kalla sig själv svensk, det är oacceptabelt. Hans nationalitet är svensk. Men tyvärr verkar många inte förstå skillnaden mellan nationalitet och etnicitet.
Detta var endast något jag var vittne till. Men det finns så otroligt många människor som får utstå verbala och fysiska påhopp dagligen. Blunda ej! Varje gång du ser någon form av rasism, vare sig den är uttalad eller indirekt, våga reagera! Sitt inte och betrakta, sitt inte och var tyst! Agera!
“Kommer jag att få hår på bröstet…?”
Konversation mellan mig och Jay under förmiddagen.
Jay: Mami… är det 2012 nu?
Tina: Ja, älskling.
Jay: Men imorgon då? Vad blir det då?
Tina: Då är det fortfarande 2012. I alla fall i lite mer än två månader. Efter nyår blir det 2013.
Jay: Jaha.
5 minuter senare.
Jay: Mamma, när jag gifter mig kommer du få passa mina barn. Om jag ska gå på restaurang med min fru.
Tina: Haha! Jaså?
Jay: Ja. Fast bara om du är snäll. Annars får du inte passa dem.
Ytterliggare några minuter senare.
Jay: Mami… om du dör kommer du vara i himlen med dinosaurierna, fast sen kommer jag till dig.
Tina: Oj, det låter farligt.
Jay: Ja. Du får gömma dig i någon grotta. Annars äter de upp dig.
En stund senare.
Jay: Mamma, kommer jag också få hår på bröstet som morfar när jag blir gammal?
Tina: Haha! Det vet jag inte än. Vissa killar får lite, vissa får mycket.
Jay: Mm. Fast det är bra på vintern.
2 minuter senare.
Jay: Mamma? Kan jag få en häst? En stoooor häst?
Tina: …
Och så här har det fortsatt sen han vaknade…
Börjar tro att min sjukis har blivit en aning uttråkad under de dagarna han varit hemma.
Fördomar och kulturkrockar
Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?
Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?
Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.
När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: “Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.
Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.
Birthday boy!
Lillfisen fyller nio år idag!!! Hipp hipp hurra! Helt ofattbart, speciellt med tanke på att jag själv inte åldrats en dag I helgen blir det kalas och grejer (läs: godtagbar ursäkt för Tina att proppa sig full med tårta och annat kaloririkt…).
Dagen till ära ska jag återge en konversation som jag och Jay hade ett tag sen, och som jag aldrig kommer glömma. Barn nuförtiden…
Jay: Mami, måste jag gifta mig när jag blir stor?
Jag: Nej, du måste inte. Men någon dag kanske du kommer att vilja göra det, om du träffar någon speciell.
Jay: Nej. Nej, jag vill ALDRIG gifta mig!
Jag: Jaså? Varför inte?
Jay (suckar bedrövat): För om jag skiljer mig med henne så kommer hon ta hälften av mina leksaker och mina Playstation spel och alla mina andra grejer.
Jag: HAHAHAHAHA!!! Hur vet du allt det här, gubben?
Jay: Jag såg det på tv…