Så är det…
Jay är på kalas och jag är hemma. Har en stund för mig själv vilket inte händer alltför ofta. Jag är nästan alltid med någon. Jay eller vän eller granne eller någon syster. Tänkte ta tillfället i akt och städa undan, men jag är för rastlös, hur nu det går ihop. Eller så är det mitt (lata) undermedvetna som viskar: “Städa?! Vad är det för trams… ”
Jag tänker alldeles för mycket och alldeles för intensivt. När man är med någon går det att undvika men nu har jag bara mig själv att underhålla och då är det svårare.
Från en sak till en annan.
När jag någon gång går in och läser någons blogg så är det oftast för att personen bakom bloggen skriver på ett inlevelsefullt sätt. Oftast föredrar jag bloggar/forum som inriktar sig på något specifikt ämne men ibland läser jag även vardagsbloggar. Man kan ta en vardaglig nonsens händelse och skriva om den på ett underhållande sätt. Jag gillar helt enkelt bloggar med kvalité, där man kan se att personen bakom bloggen har lagt ner lite tanke och känsla på sin sida.
Själv föredrar jag att spara skrivtillfällena till när jag verkligen känner mig inspirerad, känner att jag har något att säga. Visst kan jag i detalj beskriva vad jag gjorde under dagen eller vilken mat jag lagade samt lägga upp massa matbilder. Men hur intressant är det efter ett tag? Har ni förresten sett spaghetti och köttfärssås i närbild? Inte en vacker syn. Visst tycker jag om att blanda upp det lite, vardag med allvarligare ämnen. Men jag vill inte logga in här och skriva bara för att.
Så om ni undrar varför jag inte uppdaterar lika ofta som tidigare så är det en av anledningarna.
Jag önskar er alla en underbar fredag kväll.
Long time, no see…
Det var ett tag sen. Har haft fullt upp. Och tankarna på annat håll.
Började året bra, kind of. Det gjordes planer. Det påbörjades planer. Planer sket sig och planer fick ändras, justeras. Nu följer jag nya planer och det ser bra ut.
Kände mig stressad ett tag. Folk var jobbiga, inte medvetet utan jag upplevde det så just då. Det kändes som om de drog och slet åt olika håll och jag fick dela upp mig i flera olika Tinor för att tillfredsställa allas behov. Men har hittat tillbaka till mig själv nu. Har ögonen på mina mål. Ordet för 2013 är fokus. Ett fint ord, tycker jag.
Av ovan nämnda anledning har jag heller inte svarat på kommentarer eller ens orkat/hunnit titta in på någons blogg. Men det kommer!
Detta blir ett kort inlägg, sitter och väntar på någon som anländer snart. Men jag lever och vi hörs snart igen, tills dess får ni ha det fint.
Bambi på hal is
Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.
Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet “hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.
Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.
Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.
Hon är tonårstjejen.
Stolt!
Jag kan faktiskt inte klaga. Jag fick min son tidigt, efter en turbulent period i mitt liv. Jag tror inte ens att jag på fullt allvar förstod att det var en liten varelse jag satte till världen, och vilket ansvar detta skulle föra med sig. Man får ingen manual, utan gör sitt bästa. Jag hade tur. Jag kunde ha fått en skrikig, jobbig unge. (Ja, man får inte säga så, alla barn är underbara hit och dit, men detta är min blogg så jag skriver vad jag vill. Dessutom åker jag buss varje dag. Alla barn är inte underbara. Punkt slut. Därmed inte sagt att det är deras fel. Barn formas och påverkas av sin omgivning, och i första hand då föräldrarna. Tappar man kontrollen när barnet är litet så kan jag garantera att man inte återfår den när barnet hunnit bli tonåring. Och med kontroll menar jag inte stenhård disciplin à la Nordkoreanskt barnhem. Men någon form av disciplin ska finnas. Det är i synnerhet viktigt då man är ensamstående förälder.)
Jag ”fick” Jay. Och tacksam är jag för det, för han är en av de artigaste, mest kärleksfulla barnen jag någonsin träffat. Och ja, jag är medveten om att alla föräldrar tycker att deras barn är bäst. Men min är faktiskt oerhört snäll. Visst kan han få sina infall och hitta på bus, men i grund och botten är han så lätt att vara förälder till. Det kräver inte mycket av mig, att vara mamma. Det mesta rullar på av sig självt, och det är sällan jag behöver höja rösten. Vi körde redan från början med konsekvenser (“straff” låter inte så kul… ). Lyssnade han inte på mig så blev det en konsekvens… och eftersom han värdesätter sin Playstation och X-box väldigt högt, så ser han till att vara snäll och verkligen lyssna när jag säger åt honom. Därmed inte sagt att jag inte låter honom vara barn, han skojar, leker och hittar på en massa practical jokes här hemma.
Det gäller att hitta en balans.
Rasism.
För någon månad sedan satt jag på bussen tillsammans med Jay, vi var på väg till mormor och morfar. Bredvid mig, på andra sidan mittgången sitter en gammal tant i 65-70 års åldern. Hon hade tagit den yttersta platsen, närmast mittgången. Ju längre vi åker, desto fler människor stiger på bussen. Till slut blir det ganska fullt, och tanten sitter kvar där hon är. En mörkhyad kvinna i 40 års åldern frågar då tanten om hon får sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Tanten tittar på kvinnan på samma sätt som man skulle betrakta en gammal illaluktande disktrasa och börjar resa på sig samtidigt som hon säger: “Ja, då ska jag ta och sätta mig någon annanstans, för jag vill nämligen inte sitta bredvid såna som du.” Detta sade hon klart och tydligt, som om hon verkligen ville få kvinnan att skämmas för den hon var. Kvinnan sade inget, förblev tyst och samtidigt såg det ut som om något slocknade i hennes ögon. Det som var sorgligast var att hon verkade van vid att behandlas på detta sättet.
Det blev så tyst som det kan bli på en överfull buss. Flera människor vände sig om, men ingen sa ett endaste ord. Jag blev så illa berörd att det bokstavligen kändes som ett fysiskt illamående. Rent spontant sa jag: “Vilken hemsk sak att säga! Att ni inte skäms!” Tanten tittade på mig och verkade närmast förvånad över att någon överhuvudtaget yttrade sig, varpå hon rynkade ihop ansiktet som en mops och muttrade: “Vad har det med dig att göra?” Jag fortsatte skoningslöst: “Om det hade varit en förvirrad tonåring från trasiga förhållanden som hamnat snett och sagt något sådant, hade det fortfarande inte varit okej, men jag hade haft mer förståelse för det. Men att en gammal människa som Ni skulle kunna säga något sådant, det övergår mitt förstånd. Ni borde veta bättre!” Tanten sa inget, utan skyndade snabbt iväg till en annan plats längre fram i bussen. Hon verkade skämmas. Eller jag hoppas åtminstone att hon gjorde det. Jag hoppas att hon aldrig glömmer mig, eller kvinnan som bara ville hitta en ledig plats att sitta på. Jag hoppas att åtminstone en bråkdel av allt hat hon bär på suddas ut.
Min son satt bredvid mig. Efter att vi hade gått av bussen frågade han mig vad det handlade om. Jag skäms. Jag skäms för att det fortfarande finns sådana människor, som dömer andra enbart på grund av deras etnicitet. Jag skäms för att det är en sådan värld han ska växa upp i.
Jag är inte född i Sverige, utan kom hit som 3-åring. Jag pratar svenska, tänker på svenska och drömmer på svenska. Jag har bott här nästan hela mitt liv, men är stolt över vem jag är och var jag kommer ifrån. Men eftersom de tre första åren i mitt liv fattas här, på svensk jord, får jag inte räkna mig själv som svensk, trots att min nationalitet, enligt mitt pass, är svensk. Helt ärligt, så kvittar det mig egentligen hur folk ser på mig, så länge jag vet vem jag är och vad jag står för. Men jag tänker på min son. Han är född i Sverige. Har han inte rätt att räkna sig själv som svensk? Han vet givetvis var hans föräldrar kommer ifrån, och jag kommer se till att han lär sig om dessa, samt andra kulturer. Men att han, som är född och uppväxt här, inte skulle få ha rätt att kalla sig själv svensk, det är oacceptabelt. Hans nationalitet är svensk. Men tyvärr verkar många inte förstå skillnaden mellan nationalitet och etnicitet.
Detta var endast något jag var vittne till. Men det finns så otroligt många människor som får utstå verbala och fysiska påhopp dagligen. Blunda ej! Varje gång du ser någon form av rasism, vare sig den är uttalad eller indirekt, våga reagera! Sitt inte och betrakta, sitt inte och var tyst! Agera!
Today was a good day :-)
God kväll, gott folk! Hoppas ni har haft en lika bra dag som jag har haft 
Jag hade egentligen planerat att skriva om något helt annat, men eftersom det är fredag ska jag hålla mig till ofarliga och trevliga saker. Sitter just nu och väntar på min granne, som ska komma upp hit och spela X-box med mig och Jay. Sen, när lillfisen har somnat, ska vi kolla på lite serier. Allt annat får vänta tills imorgon, har stressat nog under veckan. Idag ska här bara chillas och aaaaaannnnnddaaaaaaaaaaaaaaaas. (Nej, det var ej slarvfel – betonar bara exakt hur lugnt jag ska ta det ikväll… växa-fast-i-soffan-lugnt).
Ha en underbar kväll/natt och stay safe, vad ni än hittar på ikväll! Hörs.
Changes
Hej alla, hoppas ni haft det fint. Har varit frånvarande ett tag. Har inte haft vare sig tid eller inspiration för bloggen på senaste tiden. Lite ändringar på gång, en massa som måste fixas och ordnas.
Anyhow, hoppar in här lite snabbt nu, ska snart äta lunch. Återkommer senare med ett lite seriösare inlägg. Ha en underbar dag, töntar! 
Chocolate is a substitute for…
… SLEEP!!!
Jag har sovit ca 3 timmar per natt den senaste veckan. Har haft huvudvärk konstant de senaste 3 dagarna. Dessutom är jag yr, frusen och kan inte hitta någon puls. Tror jag håller på att förvandlas till något väsen.
Detta botar jag såklart med choklad! (What else… ) Ställde mig i köket och körde en repris på min berömda chokladkaka. Jag äger ingen våg och skiter fullständigt i kalorier och grejer, tror jag ska ta en bit till. Kan höra den inifrån köket, den viskar “Bite me! Bite me!”
Jag lever, befinner mig bara i dvala. Men kom ihåg, Tina loves you
Strange things going on…
Helg!
Såja, då var man tillbaka. Jag har inte alls känt för att blogga de senaste dagarna. Krävs mycket för att jag ska bli arg, är lugn som en kossa på bete (… jag jämförde mig själv med nötkreatur precis, men ok…) för det mesta, men när jag väl samlat på mig en hög med ilska… då smäller det. Oftast drar jag mig bara undan, men denna gången blev det för mycket.
Som om det inte var nog med det så vaknade jag med en afro-situation idag och upptäckte att platt-tången var helt sönder. Den började bostavligt talat ryka. Är det någon som kan rekommendera en bra platt-tång så tar jag gärna emot tips. Annars blir det panikhandla imorgon :-/
Idag har vi varit ute och cyklat, samt handlat. Nu är det dags för film och diverse onyttigheter. Jag är fortfarande in a mood så nu säger jag adjö, och på återseende senare ikväll eller imorgon. Ciao!