Sanning eller myt?

På sistone har jag funderat lite på det här med “bra” män vs “dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?

Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med “bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.

Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.

Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…

Share