Våld i förhållande
Fördomar och kulturkrockar
Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?
Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?
Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.
När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: “Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.
Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.
BITCH
När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt “fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.
Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.
Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit “Me and my bitch” eller “My bitch looks good” eller “My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.
Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!
Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en “hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!
Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.
Ett par gamla jeans…
Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.
Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här.
Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…
Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.
Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.
Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.
Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…
A rose is still a rose
Hej, hej, vad har ni för er? Höll på att avlida nyligen när jag insåg att alla mina kiwisar är slut. Hittade som tur är ett helt oöppnat paket med Ballerina kakor 
Inte riktigt samma sak, men gott är det i alla fall. Jag behöver all tröst jag kan få, vare sig den kommer i mat-form eller i annan form. Mår inte alls bra. Trodde att jag bara var trött, men nu har jag även börjat hosta och fått ont i halsen. Så nu tänker jag vräka i mig mina kakor och inte ha dåligt samvete. Gangsta.
Några dagar efter att jag hade skrivit inlägget angående våld i förhållanden – som ni kan läsa genom att klicka här - fick jag frågan om hur man skulle göra om det fanns barn inblandade. Har man barn med mannen så kan det vara oerhört svårt att lämna honom. Dels för att man har den här bilden av hur en familj “ska” vara. Har man skaffat barn med mannen så stannar man. Dels för att han säkert utnyttjar ditt dåliga samvete över detta och beskyller dig för att förstöra “familjen”, för att ta hans barn ifrån honom eller barnens pappa ifrån dem. Jag förstår.
Det är för ditt barns skull du bör lämna honom, om du inte klarar av att göra det för din egen skull.
Tänk om han förr eller senare tröttnar på att ha dig som måltavla och börjar ta ut ilskan över dina barn. Och även om han aldrig ens kröker ett enda hårstrå på ditt barns huvud så blir barn oerhört skadade och traumatiserade av att se daglig misshandel. De lider. Även om du tror att de inte ser, så VET DE. Barn är så mycket smartare än vi tror.
Har du en son så är risken att han växer upp till en ung man som tror att det är okej att behandla kvinnor på detta viset, och att han för över det här beteendet till sina egna framtida relationer. Har du en dotter är risken stor att hon kommer att tro att det är okej att låta sig bli behandlad så. Hon har ju sett under hela sin uppväxt hur hennes mor blev slagen av hennes far. Det är normen för henne. Och detta kommer påverka hennes val av framtida partner. Risken är då att hon väljer någon som behandlar henne exakt likadant som hennes far behandlade hennes mor.
Har du barn så är det en desto större anledning att packa dina grejer och dra. Dina barn kommer må så mycket bättre av att ha en mamma som ler ofta. Som har nära till skratt. Som inte hoppar upp nervöst så fort hon hör ytterdörren öppnas. Lär dina barn vad självkänsla och självförtroende är. Lämna fanskapet. Nu.
Våld.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte ens hur jag ska börja detta inlägget. Jag antar att titeln säger en del, och det fanns tyvärr inget mer passande eller “finare” ord för det jag kommer att skriva om. Jag har dragit mig in i det längsta för att skriva detta eftersom jag av naturen är väldigt privat av mig. Därför kommer jag inte gå in i detalj om det som har hänt. Jag kan tyvärr inte, och det är fortfarande svårt för mig att överhuvudtaget sitta här och skriva detta.
För några år sedan gjorde jag mig fri från ett mycket destruktivt förhållande. Trots att det har gått flera år sedan dess så påverkar det mig fortfarande. Inte alls i lika hög grad som tidigare, men helt “fri” är jag inte än. Det förändrade min syn på män, kärlek, tillit och förhållanden. De åren med honom var den värsta perioden i mitt liv, utan tvekan. Det var en period av konstant stress, vilket till och med påverkade mig fysiskt – jag gick ner till 47 kg, vilket är väldigt lite om man fördelar det på 173 cm. Det var en hemsk, lång period av stress, slag, förolämpningar (av det grövsta slaget), otrohet och svartsjuka. Kort sagt; det var ett helvete.
Anledningen till att jag valt att berätta om detta är att jag vill få tjejer/kvinnor att vakna upp ur den mardröm de är fast i. Även om bara en enda tjej läser detta och känner att det på något sätt har hjälpt henne att se saker tydligare, så betyder det jättemycket för mig. Jag önskar att någon hade sagt till mig (tjajat på mig, tvingat mig) att lämna honom, men jag valde att tiga och hålla allt för mig själv. Därför vet jag hur lång tid det kan ta innan omgivningen överhuvudtaget märker att något är fel. Man blir så bra på att dölja, på att hitta på ursäkter. Men när är det för sent? Han kanske slår en aning för hårt nästa gång. Det räcker med ett enda “felplacerat” slag för att du ska bli allvarligt skadad, handikappad eller till och med aldrig vakna upp igen.
Om du är fast i ett förhållande där misshandel förekommer, vare sig det är verbal eller fysisk så är du skyldig DIG SJÄLV att lämna fanskapet. DET ÄR ADRIG OK ATT ANVÄNDA VÅLD I ETT FÖRHÅLLANDE!!! Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Det är nästan säkert att mannen kommer med någon ursäkt. Han kommer att påstå att det är ditt eget fel, att du provocerade honom. Han kommer att säga att han älskar dig så mycket att han inte kan hjälpa att han blir så svartsjuk. Han kommer att säga att han inte menar det. Han kommer att säga att han kommer att ändra på sig, att det var sista gången. Det är bara bullshit alltihop. En man skall aldrig röra en kvinna i annat syfte än utav kärlek, punkt slut! Kärlek ska inte se ut på det sättet, kärlek ska inte vara detsamma som att försöka överleva från en dag till en annan.
Det finns inga ursäkter. Han kommer INTE att ändra på sig. Det är INTE ditt fel att han gör dig illa. Och det är upp till dig att ta steget bort från honom. Det är svårt att lämna någon som man i grund och botten har älskat en gång i tiden, eller kanske fortfarande älskar. Det är extremt svårt. Det kan även finnas andra skäl till varför man stannar. Men sanningen är att inget skäl är bra nog. Du lever bara en gång, och du lever NU. Hur skrämmande det än kan kännas att lämna honom och vara själv så kan jag lova dig att du kommer att vara så otroligt mycket lyckligare utan honom. Du kommer att känna att du äntligen kan andas. Det kommer att ta lång tid men du kommer att bli starkare för varje dag. Förhoppningsvis så har du familj och/eller vänner som hjälper dig. Men även om du inte har en enda person som står dig nära så KOMMER DU ATT KLARA DIG. Därför att du måste. Därför att du inte har något val annat än att leva vidare. Därför att livet har så mycket mer att erbjuda dig. DÄRFÖR ATT DU ÄR HUNDRA GÅNGER STARKARE ÄN DU NÅGONSIN TRODDE ATT DU VAR.
Jag hoppas verkligen att alla tjejer som läser detta inser hur otroligt starka och vackra de är. Du är inte svag för att du har stannat, du har bara älskat för mycket för länge. Du är bara rädd. Men gör rädslan till en bra sak. Låt den rädda dig.
