Privat
Single
Det här med att vara singel… Jag är singel och har varit det ganska länge nu. Lämnade Jays pappa i slutet på 2007 och med undantag för 2009 (då jag dejtade någon i nästan ett år… ) så har jag trivts med att vara för mig själv. Jag har givetvis gått ut, träffat vänner och dejtat lite. Men något seriöst har det alltså inte blivit. Jag själv känner mig helt okej med detta. Jag har det bra nu och vet inte om jag är redo för ett förhållande, med allt vad det innebär. Bara ordet förhållande får mig att bli lite nervös… Jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter men jag har byggt upp en stabil liten bubbla åt mig och Jay, och gillar att ha saker och ting på mitt sätt. Enda gångerna jag önskat mig en pojkvän är då lägenheten varit stökig och jag inte orkat städa undan. Eller då jag varit sjuk och ej orkat gå ner och handla thaimat. Typ. Fast det är väl av helt fel anledningar, hehe… en hushållerska hade nog varit lämpligare.
Men allt som oftast får man kommentarer och frågor. När jag då berättar att jag är singel (och dessutom har barn) får de först en superförvånad min, följt av en som verkar uttrycka: “Stackars tjej… och så ung också. Vad ska det bli av henne. Och barnet? Fy skam…” För det mesta tycker jag bara detta är underhållande, men ibland går det mig på nerverna. Som om jag inte skulle kunna klara mig själv just fine utan nån sketen man. Nån av er som upplevt samma sak? Och brukar ni i så fall ge svar på tal?
Rörsjöparken
Hej alla! Hur har er dag varit? Vi har haft det fint, varit ute mycket och lekt. Efter lunch stack vi ner till Rörsjöparken och lekte, jagade varandra och låtsasbrottades. Jag är sådan att jag struntar fullständigt i vad de andra föräldrarna tycker och tänker om mig, så jag levde mig in i leken till 100 %. Vi lockade fram en del skratt från de andra, både barn och vuxna, som tyckte det såg så roligt ut att de ville vara med och leka. På väg hem stannade Jay upp och kramade mig länge och sa: ”Mami, du är jätterolig!”. Underbare äppelskrutt! Det kändes så bra att se hur glad och full av liv han var idag. Den senaste tiden har ju inte varit lätt för honom, men nu är det som om en stor sten har fallit av hans axlar. Känns otroligt bra att se.
Nu ska jag höja ljudet på musiken och dansa med Jay samtidigt som vi lagar mat! Sen kommer en vän med sin pojke upp hit, ska bli nice att sitta och snacka lite tjejsnack. Hörs sen!
Prioriteringar
Hej! Jag har medvetet valt att fokusera på att få Jay att må så bra som möjligt nu, med tanke på situationen, så därför kanske ni inte ser mig här lika ofta som innan. Jag ska så klart försöka att skriva lite då och då under dagarna, men väljer att spendera så mycket tid med honom som möjligt och göra roliga saker tillsammans. Jag hoppas att ni förstår.
Anyhow, vill bara önska er en trevlig dag, solen skiner och jag tycker att ni ska passa på att le mot så många som möjligt som ni träffar på under dagen. Var lyckliga och ta vara på varje stund. Satt här och tänkte på min skruttis, längtar till eftermiddagen så vi ska ut och spela fotboll och busa. Nu blir det tidig lunch, ha det fint så hörs vi.
“It’s easier to build strong children than to repair broken men”
Jaha… ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker vända en negativ situation till en positiv en, om problemet dyker upp gång på gång. Var tvungen att hämta Jay redan efter lunch i skolan idag. Hans lärare ringde och sa att han var orolig och ledsen. Varför kan jag inte gå in på, men vissa problem har en förmåga att dyka upp oavsett var man befinner sig.
När jag kom till skolan berättade Jay att han hade fått ont i magen och var ledsen. Efter en lång pratstund med hans lärare gick vi hem. Vi tyckte båda att det var bäst om han fick komma hem så fort som möjligt idag och bara ta det lugnt och försöka tänka på annat.
Jag är så otroligt arg. Om någon orsakar problem som enbart påverkar mig så är det en sak. Men när det påverkar min son och får honom att vara stressad, nervös, arg och rädd… då bara svämmar det över av så mycket ilska att jag inte vet vad jag ska göra av den. Min älskade pojke, att han ska vara orolig och ledsen gör så otroligt ont att se. Jag försöker förklara, prata med honom, få honom att tänka på roliga saker. Men jag bär med mig ilskan, och den gör mig stark.
Positive thinking
Hej alla fina! Ni får ursäkta den bristfälliga uppdateringen igår. Det är inte allt jag delar med mig av här på bloggen. Vissa saker tillhör privatlivet (ja, jag har faktiskt ett, haha…) och kan på grund av flera olika anledningar inte nämnas här. Helgen var ganska kaotisk för mig och Jay. Jag kan som sagt inte berätta mer, men han har varit ledsen över saker som har hänt och det är svårt för mig att se. Hans klassföreståndare berättade i morse att han har varit ledsen de senaste dagarna, så hon har pratat med honom och försökt få honom på bättre humör (detta har dock inget med skolan eller kompisar att göra – Jay har jättefina skolkamrater och lärare). Jag är starkare nu än någonsin, så jag tar inte åt mig lika lätt av saker och ting, men det är så otroligt jobbigt att se hur detta påverkar Jay. Barn är underbara, och det enda de ska bekymra sig för är läxor och inget annat.
Humöret har därför inte varit på topp, men vi försöker att ha så roligt vi kan här hemma. I skolan kopplar Jay förhoppningsvis bort en del av det tråkiga som hänt, och leker med sina kompisar, och hemma busar vi och har skoj. Men Jay är nästan nio år gammal, han är otroligt intelligent, han ställer frågor och vill ha svar. Och hur svarar man på vissa frågor? Hur förklarar man för ett barn varför vissa personer är som de är?
Nu lägger jag undan alla negativa tankar och vänder denna veckan mot det bättre. Hörs sen!
I hate everything about you!
Hej fina läsare! Allt väl? Ni får ursäkta den dåliga uppdateringen idag. Jag har haft en fin morgon med Jay, bara varit hemma, njutit av en lång och härlig frukost/lunch framför tv:n, och sen bara storstädat hela lägenheten.
Jag blev dessvärre på dåligt humör sen, p.g.a. av en anledning som jag av personliga skäl inte kan gå in på här. Jag är så otroligt arg, hade detta varit en tecknad film så hade mitt ansikte haft en djupröd falukorvsfärg och det hade kommit rök ur öronen på mig. Jag önskar så att jag hade kunnat berätta och dela med mig, och kanske se om det finns någon annan som läser detta som går/har gått igenom samma sak, och egentligen är det väl inget som förbjuder mig. Men jag tänker inte sänka mig till den nivån. Jag tror starkt på karma och väntar på att hon skall göra sitt jobb. Men det är slut nu, men att vara trevlig och tillmötesgående, när jag inte får samma respekt tillbaka. Dags att hjälpa karma på traven…
Anyhow, ska till syrran nu en stund. Hörs när jag inte kokar längre…
That awesome moment when someone is lying and you know the truth…
Haha, jag vet inte ens vad jag ska säga…
Vi har alla den där vännen/kompisen/bekantskapen som lätt kan hamna i kategorin “The exaggerator” (i bästa fall) eller “The mythomaniac” (i värsta fall).
Jag har (hade, egentligen – ingen som jag umgås med längre) en sådan i min bekantskapskrets och jag är säker på att många utav er också känner en av dessa gåtfulla och smått patetiska varelser.
Det är en sådan person som alltid överdriver till max. H*n påstår sig känna alla, vare sig det är vanliga Svenssons eller kändisar det handlar om, och går och name-drop:ar hela tiden. H*n påstår sig ha varit överallt på jorden. H*n påstår sig ha gjort både det ena och det andra av alla lite ovanligare saker, såsom elefantridning, fallskärmshoppning, umgåtts med raketforskare på NASA eller vad det nu än må vara. H*n pratar alltid om vilka storslagna planer h*n har för den närmaste tiden. H*n påstår sig helt enkelt ha varit med om allt/sett allt och lärt känna alla.
Sedan visar det sig att ingen ens känner till den här stackars kraken. Era “gemensamma” vänner har kanske träffat personen max en/två gånger. H*n känner ingen av de påstådda vännerna/kändisarna. På sin höjd har hans/hennes systers frisörskas dotters granne tränat på samma gym som Rihanna en gång och detta förvränger h*n till att de praktiskt taget är oskiljaktiga vänner. Det visar sig att h*n inte alls är särskilt berest och det enda stället h*n varit på är, typ… Dalarna (inget illa menat, Dala-bor!), och den enda fallskärmshoppning h*n varit med om är då h*n hoppade med paraply från klätterställningar när h*n var liten. H*n gör aldrig verklighet av någon av sina storslagna planer. Visst, det är kul att drömma och att ha mål/ambitioner. Men less talk, more action. Annars är det risk att ingen tar dig på allvar till slut.
Det sorgliga är att det inte uteslutande är osäkra tonåringar som håller på och ljuger och överdriver åt höger och vänster. Finns många vuxna som tyvärr beter sig så. Jag tänker inte ens utveckla några teorier om varför de håller på så eller vad de får ut av det. Det enda jag tänker göra är skratta: Bwahahah!!! Väx upp, för fan! Pinocchio…
Tack!
Hej! Jag har precis dukat upp med frukt och citronte, och ska kolla på film. Jay ligger och sover och det är så otroligt tyst. Vi hade en riktigt mysig kväll ihop, tittade på Mrs. Doubtfire och åt kvällsmat framför tv:n.
För ett par dagar sedan skrev jag ett ganska personligt inlägg som ni kan läsa här. På grund av detta fick jag flera sms, mail och även några telefonsamtal från vänner och bekanta. Jag vill bara påpeka (och betona) att jag idag mår bra, bättre än någonsin faktiskt. Jag befinner mig i en helt annan fas i mitt liv, och omger mig själv endast med människor som tillför något positivt till mitt liv. Folk som trycker ner och sprider negativ energi har jag inget att göra med längre. Life’s too short. Jag ler ofta och skrattar mycket, så ni behöver inte vara oroliga. Jag delade med mig av en erfarenhet (även om det är en dålig sådan) eftersom det var något jag reflekterade över just då. Men jag är inte samma människa idag som jag var då. Och jag tackar för omtanken 
Puss på er!
Fashionista
Har precis lagt Jay. Vi satt i köket och åt mackor och pratade då han blev tyst och satt och funderade en stund. Jag frågade honom vad han tänkte på, varpå han svarade: “Dig. Du är faktiskt annorlunda än alla andra mammor.”
Jag frågade honom vad han menade, och han sa: “Du är rolig, bara. Och vi gör så roliga saker ihop. Och så är du bara min.”
Det går inte att sätta några riktlinjer för hur man ska “vara” förälder. Det är inte alltid lätt. Speciellt om man får barn när man är ung och kanske inte har någon som man kan vända sig till för att få råd och stöd. Det finns ingen manual, inga handböcker i världen om föräldraskap kan förbereda en på hur det är att ha en livs levande liten individ att ta ansvar för, att vara där för 24/7.
Därför känns det riktigt bra att få veta att jag har gjort något rätt, i alla fall
Ett par gamla jeans…
Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.
Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här.
Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…
Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.
Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.
Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.
Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…