BITCH
När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt “fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.
Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.
Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit “Me and my bitch” eller “My bitch looks good” eller “My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.
Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!
Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en “hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!
Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.
Kalas nr 1
Hej… vill varna för eventuellt flummigt inlägg. Är så otroligt trött att allt är en enda röra i skallen. Vaknade redan 4 nånting. Sov bredvid Jay (gör alltid det när han är sjuk) men framåt 4 kände jag att jag ville sträcka ut mig ordentligt, och försökte (med betoning på försökte) smyga ut till mitt rum. Hann bara ta ett steg innan jag hörde en spöklik, förebrående liten röst säga: “Och var är du på väg…?” Lyckades dock få lillfisen att somna om efter en stund. Finns det något mer deprimerande än höstmorgnar? Kallt, beckmörkt, regningt, blåsigt. Läste fram tills Jay vaknade vid 8 och väntade på att det skulle bli DAG. Mentalt är jag nämligen fortfarande kvar i juli då det blev ljust redan vid 5… Tina saknar. Snyft.
Efter frukost var det full rulle hela morgonen/förmiddagen. Storstädning, ut och handla, bära ner saker till källaren, ställa fram tårta, snacks, etc. Husmorsgöra. Vid två kom familjen över för lite kalas. Var inte säker på om Jay skulle orka med det nu när han inte mått så bra, men det gick fint. Han blev överlycklig för att syrran hade tagit med sig pojkvännen (han gillar att umgås med honom och varje gång vi hälsar på hos dem brukar de tv-spels-nörda sig). Det blev tårtätning, X-box spelande, och snacks.
Nästa helg väntar kalas nr 2, för kompisarna. Ah, det är inte lätt att vara liten. Alla dessa presenter. Alla dessa tårtor och allt godis. But somebody’s gotta do it. Och Jay verkar klara av den svåra uppgiften utan problem 
Nu verkar Jay ha slut på krafter och klagar på att han är varm och har ont i halsen, så nu ska jag återgå till mina moderliga plikter. Det blir mys framför tv:n, hörs sen om jag inte somnar.
Mor och far.
Fredags-paranoia
Idag var en ganska märklig dag. Allt kändes som om det gick i slow-motion och som om jag nästan kunde betrakta mig själv ovanifrån. Flummigt? Ja. Har jag rökt på eller använt mig av andra tvivelaktiga substanser? Nej. Kan bero på allvarlig sömnbrist, i kombination med stress över saker och ting som jag inte tänker gå in på här.
Lillskruttis är sjuk och fick stanna hemma. Jag var helt okej trots tröttheten, men vid 2 fick jag migrän och blev helt utslagen. Kändes som om jag hade blivit överkörd av en bulldozer. Två gånger. Lade mig och sov bredvid Jay i två timmar. Vaknade, hade ont, tog lite piller och väntade ut fanskapet. Tog en runda ner till Willy’s och handlade. Hamnade i en kassakö from hell. Note to self: handla aldrig på en fredagseftermiddag, såvida du inte har någon sorts sjuk förkärlek för kassaköer. Jag vet att jag har barn, så jag borde egentligen inte säga detta, men fy fasen så störigt med gråtande och gnällande ungar som skriker efter fredagsgottis i en smockfull affär… PUH! I survived
På väg upp träffade jag på en granne som hojtade tvärs över gården: “Rolig hemsida du har!” (Till dem som fortfarande säger hemsida istället för blogg – I salute you!).
Det som dock kändes lite mysko var att det kom så nära inpå mig. Jag är medveten om att det jag skriver är till full beskådan för alla som äger en dator och råkar surfa in här, och jag uppskattar att ni tar er tid och kommer med feedback. Men jag känner inte er personligen och kan på så sätt distansera mig till det jag skriver. Jag blev dock lite smått paranoid när jag fick reda på att mina grannar läser bloggen. Blir ju väldigt personlig i vissa inlägg. Men tack, kära granne, för de fina orden 
Det uppskattas!
Bimbos at the gym
Alldeles i närheten av där jag bor finns ett gym. Jag tränar inte på detta gym, och inget annat heller för den delen. Tränade ett tag men slutade, tyckte det blev en aning jobbigt med killar som glodde och jämt skulle inleda konversationer med mig. Dessutom tyckte jag inte att just den träningsformen passade mig. Under den korta perioden då jag tränade på gym hade jag på mig långa träningstights, t-shirt och oftast (innan man fick upp värmen ordentligt, i alla fall) Adidas-hoodie över. Ganska vanlig och intetsägande standardklädsel på gym, trodde jag.
Döm om min förvåning när jag lyfte på blicken och såg mig omkring efter att ha varit helt inne i musiken och träningen. Nu var jag inte bara omgiven av grymtande svettiga killar som flexade bicepsen, utan även en hel flock med lättklädda brudar som såg ut som om gymmet var det sista de tänkte på när de valde klädsel innan de gick ut.
Jag kan förstå att det blir varmt och svettigt på gym. Jag förstår. Men kom igen för fasen. En “träningstopp” (citationstecknen är till för att få ordet att riktigt drypa av sarkasm) som mer liknar en behå ur Victoria’s Secret senaste kollektion, ytte pytte små… hmm… shorts? Hotpants? Trosor? Hittar inte rätt ord här. Det var full make-up som gällde, vi snackar mascara, kajal, läppglans, hela fadderullan. På vissa såg man till och med att de hade använt foundation och grejer. Jag kan bara säga så här, färgad foundation hör inte hemma på gym. Det syns. Det blir ränder. People sweat. Lite zebra-varning.
De här stackars tappade själarna stod och kråmade sig framför speglarna (hela ena väggen av gymmet var spegelklädd) medan de tränade lite halvt-om-halvt och spanade runt för att se om killarna lade märke till dem.
Jag fick en sådan där konstig känsla medan jag var där, som om jag befann mig på en helt främmande planet bland exotiska och lite underliga, för mig helt okända, varelser.
Jag tänker inte komma med råd och pekpinnar, men jag kunde dra en ganska så självklar slutsats efter att ha observerat detta i ungefär en kvart. Kvinnor är allt annat än sexiga med tuttarna upp-pressade till hakan, mascaran under ögonen (emo-varning), svettränder på kinderna av för mycket foundation, och Pippi Långstrump-tofsar. Det borde för övrigt finnas en lag mot överdrivet användande av brun-utan-sol creme.
And that’s all I have to say about that!
Birthday boy!
Lillfisen fyller nio år idag!!! Hipp hipp hurra! Helt ofattbart, speciellt med tanke på att jag själv inte åldrats en dag 
I helgen blir det kalas och grejer (läs: godtagbar ursäkt för Tina att proppa sig full med tårta och annat kaloririkt…).
Dagen till ära ska jag återge en konversation som jag och Jay hade ett tag sen, och som jag aldrig kommer glömma. Barn nuförtiden…
Jay: Mami, måste jag gifta mig när jag blir stor?
Jag: Nej, du måste inte. Men någon dag kanske du kommer att vilja göra det, om du träffar någon speciell.
Jay: Nej. Nej, jag vill ALDRIG gifta mig!
Jag: Jaså? Varför inte?
Jay (suckar bedrövat): För om jag skiljer mig med henne så kommer hon ta hälften av mina leksaker och mina Playstation spel och alla mina andra grejer.
Jag: HAHAHAHAHA!!! Hur vet du allt det här, gubben?
Jay: Jag såg det på tv…
Rain…
Haha, mitt bloggredigeringssystem sa åt mig att jag haft inlägg med titeln “Rain” 4 gånger nu… märks hur mycket jag gillar regn, huh? Jag klarar inte detta längre, funderar på att bygga mig en liten flotte, dra ut med den på stan och vänta på att flyta iväg. Jag trodde aldrig att jag skulle googla gummistövlar på nätet. Jag är vuxen, jag har inte använt gummistövlar sedan jag var i lågstadieåldern. Converse och sneakers är ju helt omöjligt nu, lite snyggare stövlar och ankelboots blir helt förstörda… vafan… nångång ska ju vara den första. Gummistövlar, here I come! Hittade några mindre fula modeller, alla från Hunter. Hmm, man kanske borde leta efter regnkappor när man ändå håller på… 
Single
Det här med att vara singel… Jag är singel och har varit det ganska länge nu. Lämnade Jays pappa i slutet på 2007 och med undantag för 2009 (då jag dejtade någon i nästan ett år… ) så har jag trivts med att vara för mig själv. Jag har givetvis gått ut, träffat vänner och dejtat lite. Men något seriöst har det alltså inte blivit. Jag själv känner mig helt okej med detta. Jag har det bra nu och vet inte om jag är redo för ett förhållande, med allt vad det innebär. Bara ordet förhållande får mig att bli lite nervös… Jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter men jag har byggt upp en stabil liten bubbla åt mig och Jay, och gillar att ha saker och ting på mitt sätt. Enda gångerna jag önskat mig en pojkvän är då lägenheten varit stökig och jag inte orkat städa undan. Eller då jag varit sjuk och ej orkat gå ner och handla thaimat. Typ. Fast det är väl av helt fel anledningar, hehe… en hushållerska hade nog varit lämpligare.
Men allt som oftast får man kommentarer och frågor. När jag då berättar att jag är singel (och dessutom har barn) får de först en superförvånad min, följt av en som verkar uttrycka: “Stackars tjej… och så ung också. Vad ska det bli av henne. Och barnet? Fy skam…” För det mesta tycker jag bara detta är underhållande, men ibland går det mig på nerverna. Som om jag inte skulle kunna klara mig själv just fine utan nån sketen man. Nån av er som upplevt samma sak? Och brukar ni i så fall ge svar på tal?
Die, Mother Nature, DIE!!!
Arrghhhh, man har ju bara lust att begå självmord när man ser ut genom fönstret. Helt ofattbart att jag för lite mer än en månad sen gick omkring i linne och kjol. Vaknade redan strax efter fem i morse, men det tog fram till 6 innan jag vågade mig upp från min mysiga säng. Människor är inte skapta för att gå upp när det är mörkt ute. Anyhow, ha en underbar tisdag. Om vi alla ler stort samtidigt så kanske solen kommer fram igen?
X-Factor
Hej fina läsare! Hoppas ni har fått en bra start på veckan.
Var hemma hos lillasyster Isabella igår, och vi satt som vanligt och snackade och dummade oss (som det alltid blir när vi umgås, haha!) och kollade dessutom på X-Factor USA. Jag är en sucker för en bra, stark röst. Jag är medveten om att domarna går väldigt mycket efter hela paketet, d.v.s. scennärvaro, utseende, etc. Men enligt mig kan du inte gömma en halvkass röst bakom ett fint yttre, och jag tycker att det man främst borde bli bedömd efter är röstresurserna. Allt annat kan man jobba på, men utan rösten är du bara ett fint skal (oj oj, vill infoga en massa kändisnamn här, men låter bli ) I den svenska X-Factor gillar jag egentligen bara Alexander nånting, som sjöng en gammal Marvin Gaye låt på sin audition. Följer heller inte den svenska X-Factor så noga. Följer ni den? Finns det någon annan tävlande där som är bra? Tipsa gärna så jag kan Youtubea.
Här nedan kommer några favoriter från den amerikanska X-Factor.
Hej fina läsare! Har ni en bra morgon? Själv är jag förkyld men ute är det soooool!!!
Nu till det jag tänkte skriva om: Facebook! Jag gick upp, åt frukost och loggade in på fejjan för att kolla min mailbox. Och vad ser jag om inte 24 nya pokes (eller puffar – beroende på språkinställning). Suck.
Enligt min åsikt är puffandet en värdelös Facebook funktion som inte uppfyller något som helst syfte. Som jag skrev i en Fb- status för några dagar sedan: vad är egentligen poängen bakom puffandet? Har du något att säga till mig så finns både min inkorg som du kan maila till, eller vägg som du kan göra inlägg på, eller t.o.m. kommentera något jag lagt upp. Men sluta förihelskotta puffa mig! Jag är inte en piñata!
Hur förväntas man förhålla sig till en puff? Måste man puffa tillbaka? Känns lite förskoleaktigt. Kan man bara klicka på “remove poke” utan att personen i fråga ser att jag har tagit bort dennes puff? Och vad händer sen: du puffar, jag puffar tillbaka, sen du igen, låt oss alla puffa tillsammans, puff, puff, PUFF!!! Stop the madness.
Något annat som jag tycker är riktigt irriterande är alla jäkla inbjudningar till diverse Villes (Farmville, Maffiaville, Ihavenothingelsetodoonfacebookbutsendstupidvilleinvitesville etc) och andra spel som Diamond Dash och liknande. Detta räknar jag som spam. Finns det något sätt att blockera alla dessa spelinbjudningar? Någon som vet? Slöseri med tid, vill du spela så skaffa dig en Playstation. Men håll dig borta från min Facebook.
Med detta sagt, ha en fin Facebook-fri dag så hörs vi sen!
