Funderingar
Balcony pool/pool balcony…?
God kväll alla! Vilket underbart väder det har varit! Har haft en fin och slö dag. Vi var hos syrran, och sen har vi kapat Jays lilla afro, så nu är han nyklippt och fräsch inför skolstarten imorgon. Har precis smällt i mig en massa pannkakor (med betoning på massa…) och ska snart lägga Jay. Skolan börjar ju på allvar imorgon och vill att han ska vara pigg och utvilad. Själv ska jag spendera kvällen framför datorn och leta efter lägenheter. Jag älskar att bo mitt i stan, är en riktig stadsmänniska. Men på grund av Jay planerar jag flytt. Inte utanför Malmö eller så, bara lite utanför stadskärnans mitt.
Bloggbreak
Hej alla fina! Då var man tillbaka igen, efter nästan två veckor! Har tagit en paus från i stort sett allt och alla. Ber om ursäkt till mina vänner för att jag varit så asocial, ska sätta igång med att svara på sms, mail och ringa upp redan ikväll. Det är mycket nu, sådant som jag måste fundera över och ta beslut om. Men jag har inte glömt bort er ♥
Nu ska jag fixa en stor kopp kaffe och lite lunch. Lunch redan, tänker ni kanske? Sådan är jag, bryter regler åt höger och vänster. Gangsta. Men har man varit uppe sen 6 så får man käka redan 10:46 
Hörs snart igen, gott folk!
That awesome moment when someone is lying and you know the truth…
Haha, jag vet inte ens vad jag ska säga…
Vi har alla den där vännen/kompisen/bekantskapen som lätt kan hamna i kategorin “The exaggerator” (i bästa fall) eller “The mythomaniac” (i värsta fall).
Jag har (hade, egentligen – ingen som jag umgås med längre) en sådan i min bekantskapskrets och jag är säker på att många utav er också känner en av dessa gåtfulla och smått patetiska varelser.
Det är en sådan person som alltid överdriver till max. H*n påstår sig känna alla, vare sig det är vanliga Svenssons eller kändisar det handlar om, och går och name-drop:ar hela tiden. H*n påstår sig ha varit överallt på jorden. H*n påstår sig ha gjort både det ena och det andra av alla lite ovanligare saker, såsom elefantridning, fallskärmshoppning, umgåtts med raketforskare på NASA eller vad det nu än må vara. H*n pratar alltid om vilka storslagna planer h*n har för den närmaste tiden. H*n påstår sig helt enkelt ha varit med om allt/sett allt och lärt känna alla.
Sedan visar det sig att ingen ens känner till den här stackars kraken. Era “gemensamma” vänner har kanske träffat personen max en/två gånger. H*n känner ingen av de påstådda vännerna/kändisarna. På sin höjd har hans/hennes systers frisörskas dotters granne tränat på samma gym som Rihanna en gång och detta förvränger h*n till att de praktiskt taget är oskiljaktiga vänner. Det visar sig att h*n inte alls är särskilt berest och det enda stället h*n varit på är, typ… Dalarna (inget illa menat, Dala-bor!), och den enda fallskärmshoppning h*n varit med om är då h*n hoppade med paraply från klätterställningar när h*n var liten. H*n gör aldrig verklighet av någon av sina storslagna planer. Visst, det är kul att drömma och att ha mål/ambitioner. Men less talk, more action. Annars är det risk att ingen tar dig på allvar till slut.
Det sorgliga är att det inte uteslutande är osäkra tonåringar som håller på och ljuger och överdriver åt höger och vänster. Finns många vuxna som tyvärr beter sig så. Jag tänker inte ens utveckla några teorier om varför de håller på så eller vad de får ut av det. Det enda jag tänker göra är skratta: Bwahahah!!! Väx upp, för fan! Pinocchio…
Tur och retur till framtiden?
Tänkte bara skriva snabbt nu, eftersom Jay sitter och väntar på mig. Vi ska ut och spela fotboll.
Såg en film igår, “The Time Traveler’s Wife”. Själva filmen var helt ok. Ingen större filmupplevelse dock, trots bra skådespelarinsatser av både Eric Bana och Rachel McAdams. Tror den var en aning för segdragen för min smak, även om den byggde på en fin kärlekshistoria.
I filmen (utan att avslöja för mycket, för dem som inte har sett den) har huvudpersonen (Eric Bana) en genmutation som gör att han kan resa i tiden. Det slog mig igår att jag inte hade haft något emot att ha en sådan gen. Tänk om jag hade fått åka tillbaka i tiden och fått träffa mig själv som 10-åring! Jag hade gett lilla Tina en massa goda råd och byggt upp hennes självförtroende redan då. Jag hade avrått henne från att göra en del dumma misstag/val och hjälpt henne att se saker och ting klarare.
Fast det kan ju finnas en del nackdelar med den genen… Tänk om man åker fram i tiden och ser sin egen död, till exempel. Scary.
Tack!
Hej! Jag har precis dukat upp med frukt och citronte, och ska kolla på film. Jay ligger och sover och det är så otroligt tyst. Vi hade en riktigt mysig kväll ihop, tittade på Mrs. Doubtfire och åt kvällsmat framför tv:n.
För ett par dagar sedan skrev jag ett ganska personligt inlägg som ni kan läsa här. På grund av detta fick jag flera sms, mail och även några telefonsamtal från vänner och bekanta. Jag vill bara påpeka (och betona) att jag idag mår bra, bättre än någonsin faktiskt. Jag befinner mig i en helt annan fas i mitt liv, och omger mig själv endast med människor som tillför något positivt till mitt liv. Folk som trycker ner och sprider negativ energi har jag inget att göra med längre. Life’s too short. Jag ler ofta och skrattar mycket, så ni behöver inte vara oroliga. Jag delade med mig av en erfarenhet (även om det är en dålig sådan) eftersom det var något jag reflekterade över just då. Men jag är inte samma människa idag som jag var då. Och jag tackar för omtanken 
Puss på er!
Fashionista
Har precis lagt Jay. Vi satt i köket och åt mackor och pratade då han blev tyst och satt och funderade en stund. Jag frågade honom vad han tänkte på, varpå han svarade: “Dig. Du är faktiskt annorlunda än alla andra mammor.”
Jag frågade honom vad han menade, och han sa: “Du är rolig, bara. Och vi gör så roliga saker ihop. Och så är du bara min.”
Det går inte att sätta några riktlinjer för hur man ska “vara” förälder. Det är inte alltid lätt. Speciellt om man får barn när man är ung och kanske inte har någon som man kan vända sig till för att få råd och stöd. Det finns ingen manual, inga handböcker i världen om föräldraskap kan förbereda en på hur det är att ha en livs levande liten individ att ta ansvar för, att vara där för 24/7.
Därför känns det riktigt bra att få veta att jag har gjort något rätt, i alla fall 
Ett par gamla jeans…
Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.
Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här.
Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…
Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.
Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.
Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.
Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…
Rolling, rolling, rolling on the river…
Hej hej! Är så mätt att jag inte orkar röra mig en millimeter. Fick praktiskt taget rulla fram till datorn
Det var en fin dag idag. Var uppe hos grannen, Jay blev överlycklig eftersom han fick leka med hennes lilla hund. Känner pressen… to buy or not to buy a dog… Det var så roligt att lyssna på när Jay pratade med hunden. Trots att det såklart var en ganska ensidig konversation (hade varit lite underligt annars…) Han sa: “Nej, du får inte bita min keps, annars blir det konsekvenser“. Han lät exakt som jag, när jag brukar prata med honom!!!
Nu ska jag koppla av lite med en bok eller en film (om jag orkar rulla fram till tv:n…), men först ska jag natta Jay och läsa godnattsaga för honom. Hörs sen kanske!
Så lever du längre: hälsotips!
Skulle ut och springa en runda tidigare. Tog med mig hopprepet och Jay började ta på sig cykelhjälmen (han brukar cykla bredvid när jag springer). Samtidigt sa han: “Mamma… varför tränar du så ofta?” Jag svarade: “För då mår jag bättre. Och man lever längre då, om man motionerar och äter nyttigt.”
Jay är tyst en liten stund och medan vi låser dörren säger han: “Men du glömmer ju det viktigaste mamma. Man måste ju skratta mer. Då lever man längre – om man skrattar ofta.”
Om vuxna bara såg saker och ting på samma sätt som barn ser på saker…
Att få vara delaktig
Hej alla! Att vara inne på nätet idag är ett helvete, det är något fel på min internetanslutning. Har normalt 4G anslutning men kan ej komma in på den, så får använda mig av 3G nätet… har blivit lite bortskämd och tycker att 3G nätet segar så otroligt mycket jämfört med mitt vanliga 4G. Aja, det får gå som det går.
Anyhow, vi har haft en fin dag, jag och Jay. Vi var och handlade tidigare idag, och Jay var så duktig. Han hade hand om allt nästan, jag gick praktiskt taget bara bredvid. Han prickade av inköpslistan, valde fina frukter och grönsaker, betalade (med kort!) i kassan samt hämtade, körde och lämnade tillbaka kundvagnen.
Det gäller att göra även de mest triviala vardagstingen till en upplevelse. Vi har alltid så roligt när vi är ute, oavsett om vi är ute och leker, spelar boll eller handlar. Dessutom märker jag hur mycket det stärker hans självkänsla att känna att han är duktig på något, att han klarar av något som en stor kille. Det betyder så mycket för ett barn, att få vara delaktig, att få hjälpa till. Brukar till exempel alltid när vi lagar middag, eller ska välja film, låta honom välja mellan 2-3 alternativ. På det viset känner han att han är delaktig, att hans åsikt räknas. Dessutom lär han sig ta beslut själv.
När vi kom hem lagade vi en tidig middag och nu ska vi bara ta det lugnt en stund. Har massor med saker att göra här hemma som skall bockas av idag, är det tänkt. Hörs sen, gott folk!
