Funderingar
Så är det…
Jay är på kalas och jag är hemma. Har en stund för mig själv vilket inte händer alltför ofta. Jag är nästan alltid med någon. Jay eller vän eller granne eller någon syster. Tänkte ta tillfället i akt och städa undan, men jag är för rastlös, hur nu det går ihop. Eller så är det mitt (lata) undermedvetna som viskar: “Städa?! Vad är det för trams… ”
Jag tänker alldeles för mycket och alldeles för intensivt. När man är med någon går det att undvika men nu har jag bara mig själv att underhålla och då är det svårare.
Från en sak till en annan.
När jag någon gång går in och läser någons blogg så är det oftast för att personen bakom bloggen skriver på ett inlevelsefullt sätt. Oftast föredrar jag bloggar/forum som inriktar sig på något specifikt ämne men ibland läser jag även vardagsbloggar. Man kan ta en vardaglig nonsens händelse och skriva om den på ett underhållande sätt. Jag gillar helt enkelt bloggar med kvalité, där man kan se att personen bakom bloggen har lagt ner lite tanke och känsla på sin sida.
Själv föredrar jag att spara skrivtillfällena till när jag verkligen känner mig inspirerad, känner att jag har något att säga. Visst kan jag i detalj beskriva vad jag gjorde under dagen eller vilken mat jag lagade samt lägga upp massa matbilder. Men hur intressant är det efter ett tag? Har ni förresten sett spaghetti och köttfärssås i närbild? Inte en vacker syn. Visst tycker jag om att blanda upp det lite, vardag med allvarligare ämnen. Men jag vill inte logga in här och skriva bara för att.
Så om ni undrar varför jag inte uppdaterar lika ofta som tidigare så är det en av anledningarna.
Jag önskar er alla en underbar fredag kväll.
Long time, no see…
Det var ett tag sen. Har haft fullt upp. Och tankarna på annat håll.
Började året bra, kind of. Det gjordes planer. Det påbörjades planer. Planer sket sig och planer fick ändras, justeras. Nu följer jag nya planer och det ser bra ut.
Kände mig stressad ett tag. Folk var jobbiga, inte medvetet utan jag upplevde det så just då. Det kändes som om de drog och slet åt olika håll och jag fick dela upp mig i flera olika Tinor för att tillfredsställa allas behov. Men har hittat tillbaka till mig själv nu. Har ögonen på mina mål. Ordet för 2013 är fokus. Ett fint ord, tycker jag.
Av ovan nämnda anledning har jag heller inte svarat på kommentarer eller ens orkat/hunnit titta in på någons blogg. Men det kommer!
Detta blir ett kort inlägg, sitter och väntar på någon som anländer snart. Men jag lever och vi hörs snart igen, tills dess får ni ha det fint.
Bambi på hal is
Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.
Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet “hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.
Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.
Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.
Hon är tonårstjejen.
Stolt!
Jag kan faktiskt inte klaga. Jag fick min son tidigt, efter en turbulent period i mitt liv. Jag tror inte ens att jag på fullt allvar förstod att det var en liten varelse jag satte till världen, och vilket ansvar detta skulle föra med sig. Man får ingen manual, utan gör sitt bästa. Jag hade tur. Jag kunde ha fått en skrikig, jobbig unge. (Ja, man får inte säga så, alla barn är underbara hit och dit, men detta är min blogg så jag skriver vad jag vill. Dessutom åker jag buss varje dag. Alla barn är inte underbara. Punkt slut. Därmed inte sagt att det är deras fel. Barn formas och påverkas av sin omgivning, och i första hand då föräldrarna. Tappar man kontrollen när barnet är litet så kan jag garantera att man inte återfår den när barnet hunnit bli tonåring. Och med kontroll menar jag inte stenhård disciplin à la Nordkoreanskt barnhem. Men någon form av disciplin ska finnas. Det är i synnerhet viktigt då man är ensamstående förälder.)
Jag ”fick” Jay. Och tacksam är jag för det, för han är en av de artigaste, mest kärleksfulla barnen jag någonsin träffat. Och ja, jag är medveten om att alla föräldrar tycker att deras barn är bäst. Men min är faktiskt oerhört snäll. Visst kan han få sina infall och hitta på bus, men i grund och botten är han så lätt att vara förälder till. Det kräver inte mycket av mig, att vara mamma. Det mesta rullar på av sig självt, och det är sällan jag behöver höja rösten. Vi körde redan från början med konsekvenser (“straff” låter inte så kul… ). Lyssnade han inte på mig så blev det en konsekvens… och eftersom han värdesätter sin Playstation och X-box väldigt högt, så ser han till att vara snäll och verkligen lyssna när jag säger åt honom. Därmed inte sagt att jag inte låter honom vara barn, han skojar, leker och hittar på en massa practical jokes här hemma.
Det gäller att hitta en balans.
Rasism.
För någon månad sedan satt jag på bussen tillsammans med Jay, vi var på väg till mormor och morfar. Bredvid mig, på andra sidan mittgången sitter en gammal tant i 65-70 års åldern. Hon hade tagit den yttersta platsen, närmast mittgången. Ju längre vi åker, desto fler människor stiger på bussen. Till slut blir det ganska fullt, och tanten sitter kvar där hon är. En mörkhyad kvinna i 40 års åldern frågar då tanten om hon får sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Tanten tittar på kvinnan på samma sätt som man skulle betrakta en gammal illaluktande disktrasa och börjar resa på sig samtidigt som hon säger: “Ja, då ska jag ta och sätta mig någon annanstans, för jag vill nämligen inte sitta bredvid såna som du.” Detta sade hon klart och tydligt, som om hon verkligen ville få kvinnan att skämmas för den hon var. Kvinnan sade inget, förblev tyst och samtidigt såg det ut som om något slocknade i hennes ögon. Det som var sorgligast var att hon verkade van vid att behandlas på detta sättet.
Det blev så tyst som det kan bli på en överfull buss. Flera människor vände sig om, men ingen sa ett endaste ord. Jag blev så illa berörd att det bokstavligen kändes som ett fysiskt illamående. Rent spontant sa jag: “Vilken hemsk sak att säga! Att ni inte skäms!” Tanten tittade på mig och verkade närmast förvånad över att någon överhuvudtaget yttrade sig, varpå hon rynkade ihop ansiktet som en mops och muttrade: “Vad har det med dig att göra?” Jag fortsatte skoningslöst: “Om det hade varit en förvirrad tonåring från trasiga förhållanden som hamnat snett och sagt något sådant, hade det fortfarande inte varit okej, men jag hade haft mer förståelse för det. Men att en gammal människa som Ni skulle kunna säga något sådant, det övergår mitt förstånd. Ni borde veta bättre!” Tanten sa inget, utan skyndade snabbt iväg till en annan plats längre fram i bussen. Hon verkade skämmas. Eller jag hoppas åtminstone att hon gjorde det. Jag hoppas att hon aldrig glömmer mig, eller kvinnan som bara ville hitta en ledig plats att sitta på. Jag hoppas att åtminstone en bråkdel av allt hat hon bär på suddas ut.
Min son satt bredvid mig. Efter att vi hade gått av bussen frågade han mig vad det handlade om. Jag skäms. Jag skäms för att det fortfarande finns sådana människor, som dömer andra enbart på grund av deras etnicitet. Jag skäms för att det är en sådan värld han ska växa upp i.
Jag är inte född i Sverige, utan kom hit som 3-åring. Jag pratar svenska, tänker på svenska och drömmer på svenska. Jag har bott här nästan hela mitt liv, men är stolt över vem jag är och var jag kommer ifrån. Men eftersom de tre första åren i mitt liv fattas här, på svensk jord, får jag inte räkna mig själv som svensk, trots att min nationalitet, enligt mitt pass, är svensk. Helt ärligt, så kvittar det mig egentligen hur folk ser på mig, så länge jag vet vem jag är och vad jag står för. Men jag tänker på min son. Han är född i Sverige. Har han inte rätt att räkna sig själv som svensk? Han vet givetvis var hans föräldrar kommer ifrån, och jag kommer se till att han lär sig om dessa, samt andra kulturer. Men att han, som är född och uppväxt här, inte skulle få ha rätt att kalla sig själv svensk, det är oacceptabelt. Hans nationalitet är svensk. Men tyvärr verkar många inte förstå skillnaden mellan nationalitet och etnicitet.
Detta var endast något jag var vittne till. Men det finns så otroligt många människor som får utstå verbala och fysiska påhopp dagligen. Blunda ej! Varje gång du ser någon form av rasism, vare sig den är uttalad eller indirekt, våga reagera! Sitt inte och betrakta, sitt inte och var tyst! Agera!
Tina a.k.a. The Grinch
Hej alla fina. Vet att det har varit lite slött här inne på bloggen, men jag är superförkyld, och har på grund av detta sovit jättedåligt den senaste veckan. Går just nu på reservkrafter.
Det var väl inte bara jag som kände av kylan i morse? Vet att jag säger detta varje år, men detta året menar jag det: jag ska fanimej köpa en vuxenoverall. Jag menar allvar. Vänta bara tills snön kommer, ni kommer på fullt allvar få se bildbevis. Ska såklart pimpa den med lite egendesignat bling 
Tydligen så har det börjat snöa redan, lite längre norrut? Att döma av alla facebook statusar, i alla fall. Vad tycker ni om vintern och snön? Brukar ni hitta på något då? Själv är jag en sommarmänniska, no doubt about it. Jag fryser lätt och dessutom är det knappast någon fin vit vinter vi får här i Malmö. Mer som The Return of The Geggamoja. Visst, jag har kul med Jay i snön, vi har snöbollskrig och bygger snölyktor. Men som sagt, det varar bara någon dag, sen blir hela Malmö grått och kallt och blåsigt.
Anyhow, vi hörs lite senare, skall värma mig med blåbärste och saffransgifflar.
BOOBS.
När jag ändå är igång…
Jag vet inte ens vad jag ska tycka om det här. Kan inte fatta att det på fullt allvar gjordes en sådan undersökning. Kan föreställa mig hur det gick till… ett sterilt laboratorieliknande rum där fullt med äldre smått överviktiga tyska gubbar satt uppradade på stolar och glodde på fullt med äldre smått överviktiga tyska tanter med enorma hängtuttar, samtidigt som de dreglade och gjorde diverse ljudeffekter, medan de utropade: “Ja! Das ist ein Paar schöne Brüste!”
Jisses.
Frågan som naturligtvis dyker upp i skallen på mig är: varför görs det ingen liknande undersökning för oss kvinnor, där frustrerade medelålders hemmafrugor kan få lov att titta lite på nakna gubbar?
“Ung man söker svensk kärlek”
“Grattis mannen!”
God förmiddag, alla snygga! Ni andra också! (Om ni tar illa upp så är ni officiellt humorbefriade ) Känner på mig att det kommer att bli en underbar dag. Solen skiner och min älskling verkar må en aning bättre.
Tyckte det var lite småkul (om än smått patetiskt) när jag kollade min mail i morse och fick syn på nedanstående reklam/annons-erbjudande från Groupon. Observera hälsningsfrasen: “Grattis mannen!”. Ett förvirrat försök till modernisering? Försök till att coolifiera (japp, I said it… ska ta patent på uttrycket) företaget? Att nå ut till en yngre marknadsgrupp? Eller bara en miss i systemet? En gåta är vad det är.
Tina är ett gammalt grekiskt ord för “godis”…
Min och Jays fredagsgrej är att vi kollar på något program och äter gott. Program beror lite på säsong. Tidigare var det Gladiatorerna och nu är det X-Factor. Vi nöjer oss dock inte med att lyssna på de tävlande utan sjunger även med och kör egenkomponerade dans moves till. Våra grannar must love me. (Vem vet… kanske lägger upp en video med vårt tönteri någon dag 
) Vi brukar turas om att ringa och rösta. Min favorit är (som jag tidigare nämnt här) Alexander, men idag fick jag inte alls vara med och bestämma, utan Jay tog luren och sa: “Nu ringer vi och röstar på Malcolm. Punkt slut!”. Jaha. Så blev det.
Hela kvällen har jag dessutom frossat i konstgjort sötningsmedel och olika färgämnen. Har en teori om att Tina är ett gammalt grekiskt ord för “godis” Naturligtvis känner jag att jag måste påpeka att jag bara frossar på fredagar. Eftersom man tydligen bara får äta onyttigheter på fredagar enligt den oskrivna fredags-jäkla-mys-regeln. (Nu ljuger jag inte alls *host host*… lovar… bara fredagar… ).
Anyhow, ska lämna er här och önska god natt eller god fest, beroende på vad ni ska hitta på ikväll. Själv ska jag natta Jay och kolla på The Big Bang Theory och Modern Family. Cause that’s gangsta. Hörs!
